. . . and we smiled

Moderaten Sofia Arkelsten tycker att moderaterna ska byta symbol till en morot. Frågan är om inte en piska vore en bättre symbol för ett parti som slår undan benen för dem som redan har det svårt i samhället och som genom FRA-lag vill övervaka sveriges medborgare som om vi alla vore misstänkta för brott?

Andra bloggar om: moderater, moderaterna, piskor, morötter, tjuvsamhället, FRA, Sofia Arkelsten

När jag steg upp och åt frukost lyssnade jag på P4 på ett program som handlade om småkakor. Det var gulligt att lyssna på hur två män och en kvinna pratade om hur mardrömmar och fulkakor borde få nya namn då de var riktigt goda att äta och pratade recept och tillbehör. Jag blev sugen på att baka småkakor, men inte äta dem för jag gillar inte kakor värst. Men jag tänkte det borde regna, för regn känns som bra bakväder.

Träffade en vän för att läsa någon bok tillsammans och lyssna på jazz. Fast jag glömde boken så vi spelade kort och Yatzy istället och tittade på en konstig film ackompanjerat till jazzmusiken. Jag har väldigt svårt för jazz, speciellt när hela orkestern bestämmer sig för att spela solo samtidigt. Mitt finaste jazzminne är en sommarnatt i Stockholm när jag efter en hård arbetsdag tar nattbussen in till stanför att åka med sista pendeltåget hem. Jag passerar stressgången som är tom på människor och en kvinna står vid en av pelarna och spelar sax. Långsamt och sorgligt, och jag önskade att jag hade tiden att stå kvar och lyssna men jag måste skynda mig förbi till tåget som stod redo på perrongen.

Jag tänkte gå, men min vän tyckte jag skulle prova att ta longboarden hem. Tar några trevande sparkar och rullar ut på den nylagda svarta asfalten. Det är nedförsbacke och det börjar rulla riktigt bra, däcken börjar vobbla och när jag kommer till ett fartgupp har dem bytt ut asfalten mot kullersten och jag tänker att detta kommer gå åt helvete men jag klarar mig fint. Farten tilltar snart igen och vid nästa fartgupp håller jag på att krocka med en taxi men hinner springa av brädan så incidenten aldrig hinner inträffa. Under hela färdens gång som består av nedförsbacke håller jag halvt om halvt på att krocka med trottoarkanter när vägen svänger nittio grader eller åka ut i människors trädgårdar eller krocka med fulla cyklister.

Jag ska inte klaga mer på människor som alltid verkar hoppa av longboarden när de kommer upp i fart, för jag förstår verkligen varför dem gör det. Det enda syftet longboarden har, för det är verkligen inte ett bra transportmedel, en liten uppförsbacke och du får jobba på som en myra, det är att glida sakta fram och se jävligt cool och laidback ut på brädan.

Då och då får jag SMS med vardagshändelser människor känner att de vill dela med sig av. Det är nog dem finaste SMS:en. Det kan vara någon som berättar att denne är ute och går planlöst på natten och tar tiominuter exponeringar med svartvit film. Eller att man just fått grannen att springa naken runt hyreshuset två gånger. Att man sitter på bussen och äter pistagenötter och en bebis bredvid vill smaka varav man talar om att ”Du har inte ens några tänder, det skulle inte funka.” Hur man står i ett publikhav och ser en snubbe dissa en tjej, som man backar upp och får höra att man är en hora vilken gör att man tänder till och skriker ”Vem fan kallar du hora!” samtidigt som tre människor håller fast tjejen som skriker och inte killen. Jag älskar sånna SMS.

Andra bloggar om: SR, Sveriges Radio, P4, kakor, småkakor, mardrömmar, fulkakor, jazz, Yatzi, kort, kortspel, stressgången, Stockholm, minnen, skateboard, bräda, longboard, SMS, vardagshändelser, humor, girl power

.. är en styggelse.

Jag tror jag har missbrukarpersonliget, jag är missbrukare av datorer och internet. Inte som att jag är värsta uber haxxorn, jag fastnar bara så jävla länge vid datorn. Den imobiliserar mig och håller mig fången i timmar. Personen jag bor med åkte utomlands, till ett oroligt land i mellanöstern och jag är orolig att det ska hända personen något. Jag har varit hemma i två dagar nu, mest framför datorn.

Jag ljög lite, igår var jag och lånade serieböcker på biblioteket, idag gick jag till affären för att köpa en lök och tandkräm. Men det känns som jag inte förmår mig utanför lägenheten. Imorgon ska jag träffa min vän kocken och sen fika med en annan kamrat så då måste jag ut. Ska bli skönt.

Missbrukarpersonlighet är fan inte kul, undrar hur man får diagnos? Skulle vara skönt om någon sa att man inte hade “anlag” för missbrukarpersonlighet eller vad de nu säger. Så man kan fortsätta och ändå känna sig normal menar jag. Det är klart det finns värre internet addicts än mig, tjocka amerikaner som beställer hem mat via internet och som lever på att sälja items i World of warcraft.

Vet du vad nördar kallar sylektionerna i skolan för? World of Handicraft.

Andra bloggar om: fjärran farliga länder, Internet, lök, missbrukarpersonlighet, missbrukarproblem, WoW, World of Warcraft

I kronlogisk ordning:

6 juni, nationaldag i Sverige. Helgdag sedan 3 år tillbaka. Vad i helvete ska vi med en nationaldag till? För det första, för 3 år sedan var det få om ens någon som visste varför vi firade “svenska flaggans dag”. Idag är det kanske några flera efter en massiv upplysnings/propaganda-kampanj från näringsliv och från staten som vill att vi ska vara stolta svenskar som firar vårat land. Det handlar tydligen om Gustav Vasa på ett eller annat vis, vad jag förståt. Men vad ska vi vara stolta över?

Jag kan vara stolt över Sverige för att vi trots allt, och än så länge, har ett av världens bästa sociala skyddsnät, allmän semester och dagisplatser och hyresrätter. Ett system som en gång i tiden kallades för “folkhemmet”. Ett system som den “framtidsvänliga” (eg. pengatörstande) högern som bäst är i färd att nedmontera. Detta med hjälp av argument som att det är “modernt” och med skrämselpropaganda om att det är så hemskt i skolan, i vården, i äldreomsorgen osv osv så då är det lika bra att vi privatiserar hela rasket för det löser ju alla problem. När vi ändå är igång privatiserar vi SJ, Apoteket och System Bolaget också. Varför då?

För att det ska vara en fri marknad säger Fredrik Reinfeldt, vilket i detta fall innebär att företag ska tjäna pengar på att vi alla behöver ha vård, skola och omsorg samt att vi alla behöver resa med tåg och köpa medecin. Dessa intressen ska alltså konkurrensutsättas vilket leder till att det kommer bli dyrare, efter som företagen vill tjäna pengar, och att de som är i allra högst behov av tex vård men inte har råd att betala för sig inte kommer få lika bra vård som den som har råd. Vad ska det här vara bra för? Ge mig ett ärligt svar.

Samtidigt så får vi en massa pengar i statskassan så vi kan skriva av våra skulder, HURRA!!, och dessutom så har vi ju råd att sänka skatten. En sänkt skatt innebär mindre intäkter för staten i framtiden och i sin tur att man kommer få göra ytterligare såkallade “besparingar” (läs: försämringar) inom det ofentliga.

Faktum är att jag skäms över Sverige, om man nu kan skämmas över något sådant abstrakt som ett namn på en plats inringat av tänkta gränser. Jag skäms för våra asyllagar, för våra stridande soldater i Afganistan, för att vi har ett parti med religiös värdegrund i riksdagen, för att vi inte tillåter killar som gillar killar och tjejer som gillar tjejer innefattas av samma lagstiftning som killar som gillar tjejer och tjejer som gillar killar.

Jag skäms över att många “svenskar” verkar tro att vi som är värdsledande inom jämstäldhet och miljötänk (är vi i huvudtaget det?) inte behöver anstränga oss mera förrens resten av världen har kommit ifatt, för att vi tycker att vi är så jävla moderna och civiliserade. Jag skäms för att vårat stora fackförbund LO försöker locka ungdommar med “gissa drinken”-tävlingar på Hultsfredsfestivalen, för att 75 miljoner djur dör varje år i Sverige för att vi inte har förståt att djur också känner smärta, för att det i huvudtaget finns något sådant som “andra generationens invandrare”. Om jag erkände Sverige som min nation så skulle jag skämmas över allt detta och lite till.

Men vet du vad, fuck nationer! Vad ska vi ha dem till?

Jag skäms också för att det på Sveriges nationaldag marcherar nästan 1000 nazister i centrala Stockholm. Riktiga nazister, inte ett gäng förvirrade tonåringar. Nazister som på ett eller annat sätt lever med en värdsbild fylld av hat mot judar, araber, alla som inte är “arier”, mot homosexuella, mot sk “kommunister” (samlingsnamn för alla på vänsterkanten), mot handikappade, mot fackföreningar, mot staten, mot demokratin som sådan och mot alla som inte är med dem. En verkligt farlig grupp människor som inte drar sig för att med våld och hot kämpa för att avskaffa demokratin och göra sig av med alla som inte hyser samma åsikt, hudfärg eller sexuell läggning som dem själva.

Dem om några är en skam för Sverige, med sin fanatism och trångsynthet. Men det är inte dem jag skäms mest över. Jag skäms när jag upplever hur det enda motståndet som de möter är ett 1000-tal ungdommar, i media kallade “vänsterextremister”, och ett hundratal andra anti-nazister med plakat. För så ser det ut längs deras marchväg i år 2008. På ena sidan nazisternas led: tusentalet aktivister, mestadels ungdommar, som gör allt för att förlöjliga marchen. Slagord samt kastade knallskott och bengaler inkluderat. På andra sidan leden står ett hundratal mestadels äldre medborgare med plakat mot nazismen.

SAFT - Stockholms Antifascistiska Tanter slöt upp i årets ickevålds-aktion mot nazistmarschen i Stockholm, som arrangerades av STOPPA NAZISMEN – aktivt ickevåld (SNAIV).

Aktionen samlade ett drygt 50-tal personer i olika åldrar. Deltagarna höll bland annat upp minnestavlor över det 20-tal personer som mördats av nazister i Sverige sedan 80-talet.

- yelah.net

Jag går med den skaran som media vill framställa som våldsverkare och “extremvänster”. Jag skulle vilja se dem specifiera vad de menar med extremvänster någon gång. Vi är ett blandat gäng, organiserade och oorganiserade. Från ett brett spektrum av organisationer och nätverk. Våran gemensamma nämnare är att vi tar avstånd från nazismen och aktivit försöker motarbeta den. Vårat avståndstagande från nazismen gör oss alltså till extremister.

Min dröm är när nazisterna ska hålla sin “Folkets Marsch” på nationaldagen så samlas inte tusen “extremister” och hundratalet anti-rasiter. Den dagen samlas vi i 10 000-tal. Hur många i Sverige är emot nazismen? Jag chansar på det stora flertalet. Varför är vi då så få?

Att skrika fula ord och kasta flaskor, ägg och knallskott på nazisterna är inte den bästa kampmetoden jag kan komma på men så länge vi inte är flera så är det så det kommer se ut. Så länge flertalet inte bryr sig om att nazisterna marcherar igen så kommer vi som faktiskt bryr oss göra det yttersta för att stoppa deras march.

Folkets March är nazisterna i Sveriges stolthet, det är deras försök att visa upp en stolt och enad rörelse. Det är en rekryteringsbas och ett tillfälle där tidigare “nationella” blir “nazister”.

“Ja men är det så farligt då? Låt dem demonstrera, det är deras demokratiska rätt!”

Nazism är farligt, det hävdar jag besämt. Att en gruppering har demokratisk rätt att demonstrera betyder INTE att vi måste acceptera dem på våra gator och torg. Jag vill inte att staten ska förbjuda dem att demonstrera på grund av att de är nazister, det vore totalitärt och odemokratiskt. Däremot vill jag att vi alla som inte tycker att nazismen är helt okej är där och visar det. Och är man 30 000 kanske man kan göra det med plakat, då kanske man kan blockera deras marchväg. Men är man 1000 aktivister så får man nöja sig med att sabotera deras styrkeuppvisning så gott det går.

I år vill jag påstå att det gick ganska bra. Trots polisens massiva avspärrningar så lyckas vi häckla och förnedra nazisterna så till den milda grad att deras led ser fullkomligt odisciplinerat ut. Nazister från Svenska Motståndsrörelsen, en av initiviativtagarna och en av de mest våldsinriktade grupperna, är nära på att spåra ur och blir tillrättavisade av polisen vid flera tillfällen. Deras marsch som ska se snygg och prydlig ut ser ut som en cirkus. Trots att de riktlinjer som satts upp för marchen förordar en tyst manifestation utan slagord så klämmer Svenska Motståndsrörselsen ur sig hittar som “DÖDA DEM RÖDA!”, “VIT REVOULTION UTAN PARDON!” och “ADOLF HITLER!“. Något som säkerligen får fleralet av “svenska folket” att sympatisera med dem.

För hur mycket man än vill att det ska vara FOLKETS march så är man bara 1000 personer, av 9 miljoner svenskar. Likväl 1000 personer för mycket för min smak.

Precis som föregående år är det Per Gudmondson från SvD av de stora borgerliga tidningarna som skriver bäst om marchen.

Citat:

“I årets demonstrationståg, från Karlaplan till Gärdet, gick omkring 800 personer, uppskattade en funktionär. Det säger en del om den blygsamma potentialen för en naziströrelse i det här landet. Nationaldag, strålande sol, helg, bussresor från hela landet, generalmönstring från både Nationalsocialistisk front, Svenska Motståndsrörelsen och Fria nationalister – ändå blir de inte fler än tusen.”

Samtidigt är det viktigt att vi förstår att anledningen till att de inte är mer än 800-1000 som marcherar i år är att det är ingen söndagspromenad dirket. Tack vare motdemonstranter och det polisuppbåd som krävs har det blivit mindre attraktivt och mer främmande att gå i marchen för gemene nazist och de som är nya i rörelsen. Jag läser på nazisternas forum nordisk.nu i en tråd som handlar om marchen. Flera av deltagarna skriver att de inte kommer gå med igen och några få att det var direkt otäckt att gå. Troligtvis är det flera som känner så än dem som vågar skriva det, nazisternas sidor och nyhetsorgan anstränger sig för att visa upp en glorifierad bild av rörelsen och de aktioner som genomförs. Man målar upp demontrationer och torgmöten till fantastiska luftslott och för oss “från den andra sidan” är det med en förvånad förtjusning man läser de grovt förskönade raporterna som brukar följa på “lyckade” aktioner. Vetskapen av att de ljuger så grovt om de aktioner som man själv bevittnat tyder på att andra aktioner inte heller var så fantastiska som de vill ge sken av.

En annan favorit är att klippa ihop lite videomaterial från de stora manifestationerna, ofta så klipper man på sånt sätt så att deltagarantalet framstår som större än det var och vi de tillfällen som motdemonstranternas talkörar hörs som tydligast ersätter man gärna ljudspåret med musik. SMR tycker om att använda musik som påminner om Sagan om Ringen.

Åter till Folkets March 2008. “Folket är här! Nassarna där!” vrålar motdemonstranterna, när nazisterna marcherar förbi. “Skam för Sverige” är ett annat nytt slagord från aktivisterna. Vid ett tillfälle stoppar arrangörerna marchen och medens nazisterna får ta emot gliringar över att en march inte är en march om den inte rör på sig meddelar SMRs aktivister polisen att om inte polisen stoppar “rödingarna” så kommer man upplösa Folkets March och ta tag i problemet själv.

Det våran polis gör då är att lyda arrangörernas order och säcka 100 stycken motdemonstranter och hålla dessa i en timme. Själv förvånas jag över ett agerande från polisens sida då man låter nazisterna sätta dagordningen. Borde man inte göra sin egen analys och låta högsta befäl ta beslut. Jag skulle gärna vilja höra polisens befäl förklara varför man lät nazisterna bestämma över polisens arbete på nationaldagen 2008.

När nazisterna tack vara massivt polisuppbåd lyckas nå Gärdet så väntar en två timmars folkfest utan dess like. Under gassande sol och utan tillgång till toalett står de stolta ariska krigarna där, omgivna av massvis med snutar. Jag kan inte påstå att jag avundades dem. Särskilt många nya människor från det omtalade “folket” lär de inte ha nått ut till, varken på Gärdet eller under deras march genom östra Stockholm vars gator dagen till ära till 99% frekventerades av anti-rasiter. Och snutar.

När SMRs talare Magnus Söderman kliver upp på podiet och tar tag i megafonen syns det att har kollat mycket på Hitlers tal. Han framstår som en rabiat galning, precis som sin idol. Han avslutar sitt tal, enligt uppgift, med att höja sin högra arm i något som inte är men är förvillande likt den klassiska Hitler-hälsningen. För att komma runt diverse lagar har man knutit näven och ropar istället Hell Seger! Eftersom de hederliga och välkammade deltagarna i Folkets Marsch är så ordenltliga av sig så svarar ett hundra tal med samma hälsning. I media framstår nazisterna, precis som på 90-talet, som en samling 90-tals skinbulor. Folkets Marsch är ett fiasko.

“Den nationella rörelsen är inte splittrad” Säger Söderman i sitt tal. “Det finns ingen splittring”

Tji fick han. Snutarna plockar 114 nazister varav 20 hålls som skäligen misstänkta för Hets mot folkgrupp. Jag läser på allehanda nationella forum. SMRs oseriösa framtoning och våldsanvändning under Folkets March dissas. Många kräver att SMR inte ska få delta i nästföljande år. Man tar avstånd från Motståndsrörelsen och berättar i klara ordalag vad som hände under dagen. Splittringen tycks vara ett faktum.

SvDs Per Gudmundson skriver vidare:

Det blev en del bråk, och framför allt trafikstörningar, men på det stora hela klarade sig Östermalm fint. Dessutom spräckte Östermalmsborna en seglivad faktoid. I vänsterns historieskrivning odlar man ju teorin att nazismen var borgerlighetens reaktion på socialismens framväxt. Den tesen brukar drivas av samma människor som förtränger det andra ledet i begreppet nationalsocialism. Nu testades denna teori mot den bistra verklighet som utgörs av Sveriges med all sannolikhet mest borgerliga kvarter. Och nej, det regnade ingen konfetti över nazisterna, inga borgare stod och vinkade från sina våningar längs Karlavägen, och inga östermalmare anslöt till tåget såvitt man kunde se. Det var idel rynkade näsor. Man skulle kunna säga att borgerligheten på Östermalm tror mindre på svenskt motstånd och mer på Svenskt Tenn.

Och visst har han rätt. För om han har uppfattat borgare som en benämning på folk som bor på Östermalm så kan väl konstateras att borgarna inte kastade konfetti över nazisterna. Nej, borgarna var inte ens på Östermalm. De var ute på Skansen eller i Skärgården och firade nationaldagen. Brydde sig i huvudtaget inte om att nazisterna skulle marchera på gatan där de bor. Nästa år hoppas jag att även borgarna möter oss vid nazisternars marchväg, om än bara med plakat. Men något säger mig att de inte kommer göra det, för de stora flertalet av dem känner inte de hårda vindar som blåser i Svenska samhället idag. De behöver inte känna sig hotade för sina åsikter eller sin hudfärg när de går på gatan.

Tvärt om, om man ska använda sig av en vidare mening av ordet borgarklass, så gagnas stora delar av borgarklassen, företagens och näringslivets gullegrisar av att nazisterna splittrar arbetarrörelsen. För nazisterna hatar socialister, de hatar arbetare från andra länder och de hatar fackföreningar. På så vis Per Gudmondson så är nazisterna nyttiga för ett näringsliv som applåderar när fackföreningsrörelsen försvagas. Du vet mycket väl att vänsterns analys är sådan och men du vill plocka billiga opinionspoäng bland dina läsare..

Gudmondson avslutar, efter att han blivit attackerad av en nazist ur marchen:

Attacken mot oss är över på mindre än en halv minut. Polisen har verkligen blivit bra på att kontrollera sådana här situationer. På bara några sekunder är de civilklädda framme med sina fjäderbatonger och kan fösa in nazisterna i fållan igen. Det är en god påminnelse om vilka det är som egentligen försvarar svenskarnas rättigheter.

Polisen var på plats i dag för att skydda nazisternas demonstration. Inte för att skydda dig Per. Om vi nöjer oss med att tro att polisen ska sköta allt så hade vi ju lika bra kunna struntat i att demonstrera över huvudtaget eller hur? Polisen sköter inte allt, och ofta så sköter de saker dåligt, polisen ska inte heller sköta allt. När nazister marcherar så är det folket, alla vi som inte tycker att nazismen är en okej ideologi som ska få möjlighet att växa obehindrat, som ska vara på plats och skydda våra egna rättigheter som medborgare att få leva i sverige oavsett om vi är vita, röda, svarta, gula eller gröna. Oavsett om vi gillar killar eller tjejer eller bådeock. Oavsett om vi är handikappade eller inte. Och oavsett om vi är borgare eller rödingar. Det kommer aldrig polisen göra.

Polisen hade utan våran inblandning låtit nazisterna ha sin march i fred, rekrytera nya till sina led och öka sin makt. Det gäller att du är där och kämpar emot dem Per, och det gäller att vi vänster-extremister är där och skriker och kastar knallskott. För sålänge borgarna på Östermalm inte bryr sig och så länge familjen Fredriksson ute i Täby firar nationaldagen när nazister tågar, så länge som media inte tar hotet på allvar och så länge liberala skribenter nöjer sig med att gilla Expo, så länge kommer det vara ett tusentals ungdommars lott att göra det yttersta för att kämpa mot nazisterna på en av deras största maktdemonstrationer.

Får nazisterna visa upp sig oemotsagda så ökar deras antal. Ponera att vi 1000 skulle nöja oss med att stå med plakat vid sidan om, nazisterna skulle få visa upp sig från sin bästa sida, de skulle få ha sin stolta marsch. Media skulle inte skriva om motdemonstrationerna. Inte förens nazisterna är 5000 som marscherar skulle media ens skriva mycket om marschen. Och då är dem 5000 för många. Man kan inte tiga bort nazismen.

Igår satt vi i en park, två goda vänner och jag. Vi var hungriga och hade handlat mat, snåla som vi var så hade vi snott med oss lite vatten som vi fyllt i våra vattenflaskor. De andra som satt i parken drack inte stulet vatten utan alkohol. Drycken framför alla andra i Stockholm på sommaren är Öl och här drack folk öl. Klockan var väl sju på kvällen och solen skulle snart försvinna bakom hustaken, folk satt i små sällskap och pratade och drack sin öl.

Entre: 3 poliser och sen ytterligare 2. De börjar gå runt bland gängen på gräsmattan, lugnt och metodiskt. Folk får finna sig i att bli avvisade eller så får de sin öl uthälld i gräset. Vuxna människor blir tillrättavisade som om de vore dagisbarn. Först blir jag förvånad, sedan förundrad och sist förbannad. Har polisen inget vettigare för sig än att förstöra folks parkhäng? Klockan är sju på kvällen i en central park och visst jag kunde förstå varför om klockan var 22 och det gjordes i någotslags preventivt syfte för att folk inte ska jag-vet-inte-vad, även det hade varit löjligt men jag hade kunnat köpa det. Är det därför Moderaterna vill ge polisen ökade anslag? Det känns som det borde göras vissa omprioriteringar.

Och hur taktiskt är det egentligen att poliskåren ska framstå som någon paragrafryttare till förskolefröknar emot 20-, 30-, 40-åriga människor som vill umgås i en park? Polisföraktet lär ju bara öka.

På tal om, kvällen innan var det Condoleezza Rice Go Home samt USA ur ur Irak-demo på plattan. 3000 människor var samlade. 3000 av en miljon Stockholmare, inte mycket att hänga i granen egentligen men det kändes fint ändå. En salig blandning av folk som man vanligtvis ser på demonstrationer och såklart mycket Irakier, Somalier, Kurder, Iranier, Latinamerikaner och annat löst folk. Jag tänker att fy fan vad fint Sverige är, jag vill ha en sånhär stad och tycker att det är extra viktigt att vi sabbar för nazisterna så mycket vi bara kan på nationaldagen.

Nazisterna och deras etniskt homogena demonstrationståg av nihilistiska överklassungar, seljatsi-bönder som är för dumma för att veta bättre och grundlurade blonda eller blonderade tonårstjejer i militärkepsar. Jag vet fan inte vad man ska göra av dem, kanske är det som Jehovasvittnen när de går där mellan Vasaparken och Vanadislunden och mellansveriges samlade aktivister tillsammans med vanligt folk kastar skällsord och ibland glasflaskor mot dem. Det jag menar är, kanske är de som när Jehovasvittnen går ut för att missionera i hyreshustrappuppgångarna. Vittnena får dörrarna igenstängda framför näsan så fort de säger “Jehov..” och syftet med det hela är att Vittnena ska känna sig än mer isolerade från omvärlden. Syftet med folkets marsch är nazisterna ska känna ett allt större hat mot det Sverige som de tycker sig se förstört och vill rädda (genom att avrätta/tvångsavisa/tvångs”försvenska” alla ickearier, och sen avskaffa demokratin, göra slut på judarna, instifta rashygieniska program och annat trevligt)

När Condoleezza-demonstrationen är slut, talarna har talat och bandet har spelat berättar någon från scen att nu måste vi avsluta för ikväll FÖR DET SÄGER POLISEN. Och folk buar. Buar ut polisen. Sånt gillar jag.

Sen försöker några tjejer dra igång en olaglig demonstration som ska gå till Amerikanska ambassaden. Det går väl inte värst bra men förbi Kungsträdgården tågas det innan 30-talet poliser tvingar in demonstrationen (som vid det här laget består av, snällt räknat, 10 personer), i parken framför Berns. Väl i parken omringas demonstrationen strax av närmare 60 vanliga poliser, samt 20-talet civilsnutar (som klär sig lika diskret som vanligt). Tillslut är det 5 personer som blir gripna av 15 poliser och nu har även kravallsnuten dykt upp (ifall att dessa fem skulle visa sig vara karatemästare som ämnar slå sig fram till den amerikanska ambassaden, tjuvkoppla en helikopter, flyga till vart nu Condoleezza Rice befinner sig och sen spränga henne till korv stroganoff).

Kravallsnuten är 10 poliser stora som gorillor i sina speciella kravallutrustade uniformer med extra mycket skydd. Rätt som det är dyker även 5-7 kravallklädda polishästar upp i andra sidan av parken. Allt detta för 5 stycken demonstranter som snabbt blir nedbrottade, visiterade och körda till polishuset. Frågan är ju vem var befälet som fattade beslutet att det troligtvis behövs 60 ordinarie poliser, 20 civilsnutar, 10 kravallutrustade poliser och ett halvt tjog hästar för att stoppa demonstrationen. Och vad skulle de göra med hästarna? Rida över 5 omringade tonåringar?

Den spontana demonstrationen var väl knappast en propagandaseger för “oss” men polisen lyckades inte heller visa sig på styva linan. Jag kan gissa att det var ett märkligt skådespel för Berns besökare, om de inte var för fulla redan för att inse det absurda i situationen.

1700 poliser utkommenderade för att bevaka irak-konferensen som den kallas. Hela konferensen kostar oss skattebetalare 25 miljoner, pengar som i budgeten räknas under bistånd. Det är ju förfan helt befängt att 25 miljoner som kunde ha gått till människor i nöd går till att hålla ett möte med krigsförbrytare och stridspittar i Upplandsväsby. Där Oljemagnaten och “fredsmäklaren” tilllika jubelidioten Carl Bildt och våran kära stadsminister Reinfeldt får visa sig på styva linan och ser sin chans att ersätta Blair som Bush-administrationens knähundar.

Framtidens dom kommer bli hård över vad USA och kapitalismens oljehunger har gjort mot Irak. På samma sätt som vi tycker att det är konstigt att Hitler blev vald av Time magazine till man of the Year 1938 och att Stalin och Churchill var polare under WW2, så kommer människor i framtiden förundas över att vi tog Condoleezza Rice till Upplands-väsby och inte till Krigsförbrytartribunalen i Haag.

För vi vet om motivet till krig, om massförestörelsevapnena som inte fanns, om Usama som inte ens är jagad av FBI för att han inte kan knytas till 9/11 men som ändå var tillräckligt med indicium för att Afganistan skulle invaderas, om “avancerade förhörsmetoder” i Abu Ghraib och Guantanamo och 100 andra jävla platser som amerikanska arméen förfogar över, om 1 miljon döda civila i afganistan och om ett helt land som redan sålt ut till multinationela företag, om förbudet mot fackföreningar, om att läget är stabilt där nere så vi kan skicka hem asylsökande och om att Bush har sagt att det Irakiska folket har det bra nu.

Först nu, klockan 19.18, äter jag min lunch.

Efter en hektiskt dag med få andningshål då jag fått skjuta upp både lunchen och eftermiddagsbananen når jag äntligen Mariatorget. Klockan är lite efter 17.00 och folk börjar precis röra på sig, ut på den stora Hornsgatan.

Klimatgruppen Klimax anordnar blockad/fest/aktion på en av norra Europas mest förorenade innerstadsgator och kvällen till ära är det cirkus-tema. Polisen har spärrat av gatan flera hundra meter bort och bilisterna får ta en annan väg. Det blir lite jobbigare för dem idag men det blir jobbigare för oss alla om vi inte bygger ett annat samhälle imorgon.

Jämfört med den klimatkrock som anordnades tidigare i våras är vi flera den här gången. Förutom fotografer från Arbetaren och andra vänsterblaskor är det också ett större mediauppbåd den här gången. Någon TV-kanal är här med en kamera och en pressfotograf har TVÅ av Canons dyraste kameror hängandes från axlarna. Publicitet mår vi bra av, nästa gång blir vi fler, tänker jag och ler.

Folk målar med färgkritor på gatan och snart är asfalten täckt av linjer och former. Min vän T pekar glatt på två olika delar av gatan och menar att på den ena sidan är “Hippiesarna”, blommor, överkryssade bilar och klämkäcka budskap om en värld för alla. På andra sidan lite längre bort är de lite mer militanta. Det står textat ALF, Animal Liberation Front och VSE, Vegan Straight Edge. T’s vän i sin tur har en tysk Antifaschistiche Aktion t-shirt på sig. Istället för den sedvanliga loggan med en röd och en svart, eller två svarta, fanor har han en svart och en grön. Ny tid ny strid.

När clowner och musiker har hållit på en stund är vi närmare 250 pers i korsningen Torkelknutssonsgatan Hornsgatan. Himlen spricker upp och solen tittar fram. Jag har redan knäppt mina bilder till tidningen så jag tar fram min Leica och knäpper vidare. Interaktionen och mötet mellan demonstranter och förbipasserande och kvarterets boende är intressant och titta på. En chefstyp i beige trenchcoat står mitt ibland “Hippiesarna”, ser lite förvirrad ut med en full ICA-kasse i handen men stannar kvar för att lyssna på musiken. Läser på banderollerna och får ett flygblad av en kille i en pingvindräkt.

Tillslut blir vi ombedda av polisen att röra oss tillbaka till Mariatorget och vi lyder. Talkörerna kommer igång på vägen dit och några ungar som går längst fram, framför frontbanderollen, kämpar med att hänga med i slagorden. “Det gäller våra liv, det gäller våra barn… inga bilar.. inte sant?”

På Mariatorget ska frälsningsarmen ha möte så någon föreslår att vi ska gå till parken vid Medborgarplatsen, i folkmun kallad “Bågen”. Samma person upplyser oss om att vi inte ska gå mitt i gatan på vägen dit, vårat demonstrationstillstånd har gått över tiden. Efter några hundra meter gör halva skaran det ändå och polisen får finna sig i att köra en pikebuss framför oss. Ännu en gata i rullande blockad. Det känns fint att gå där, mitt i vägen med våra slagord och våra banderoller. Några latjar med en basketboll och pingvinen delar ut flygblad. Ett gäng kämpar med att hålla talkörerna vid liv.

Framme vid Bågen hängs banderollerna upp i träden och musiken sätts på igen. Jag drar vidare, hemmåt för att äta min lunch och skriva det här. Trots en överdrivet stressig dag så känner jag mig tillfreds nu, glider mot tunnelbanan. Vid Medis sitter några personer, i folkmun kallade alkisar, på en bänk. En man med spretigt hår och en okomplet uppsättning tänder spelar på en gitarr och hans öldrickande vänner klappar takten. “Hey mister tambourine man play a song for me.. ” skrålar han.

Vid övergångstället står (i folkmun) den “galna kristna Plattan-negern”, väntar på grön gubbe, gestikulerar och knackar med ett finger mot tinningen. Jag tänker att ibland tycker jag mycket om att bo i Stockholm.

PS:

Fredag: Vernisage på So Stockholm i Kungsträdgården, 16-21. Fotolinjen på Kulturama har slututställningn.

Lördag: Cykeldemonstration! Vi ses klockan 13 på Jakobstorget!

Andra bloggar om: aktion, bilism, blockad, hornsgatan, klimatet, klimax, osv, Stockholm, stress, t

Jag tycker mycket om att åka tunnelbanan ibland. När solen skiner och klockan är tillräckligt mycket för att folk inte ska vara på väg till jobbet fortfarande. Eller när det är mörkt och jävligt ute och man kan sitta med hörlurar på, lyssna på mordisk musik och med en bitterljuv känsla studera människor som är på väg hem från jobbet, eller bort någonstans.

Jag älskar människor, att se dem och samla på deras ansikten och deras sätt. Jag pratar sällan med dem. Jag tycker att det är intressant nog att bara titta på dem, fantisera och förundras. Klockan 19.00 på väg till Gullmarsplan en måndagkväll är allas ansikten intressanta. Det är roligt på något vis, med stora städer och människor i det offentliga utrymmet. Hur man gnids mot varandra och krockar med varandra. Hur man kan springa varje morgon för att hinna med samma tåg från samma station och ändå inte minnas varandra nästa dag. Jag minns jättedåligt, jag tror inte jag skulle stå ut annars.

Jag sparar små fragment av verkligheten, skriver ner eller berättar vidare som för att påminna mig själv igen. Som här. Oftast så tar jag bilder, när jag kan. Det är förvånandsvärt vad man kan komma undan med, vilka bilder man kan ta utan att folk alls märker av det. I staden är det hundra intryck varje sekund, klart man inte märker någon som fotograferar en. Det går snabbt, komponera, fokusera någorlunda, knäpp, gå vidare.

En sak som jag annars hade glömt till dagen efter kan bli en bild som jag står i labbet med, gör kopior på fiberpapper och jobbar fram de toner jag vill åt. Människor som jag annars, även om de vara intressanta för stunden, inte skulle känna igen om jag såg dem en vecka senare, kan jag studera i timmar, fantisera att jag lär känna, bygga fördommar kring, fascineras av. Visa för andra.

Det finns inget sådant som fotografisk sanning. Ett fotografi kan aldrig berätta hur något är, kan aldrig egentligen bevisa något. Bara visa hur något ser ut. Det ser ut som att kvinnan mitt emot mig på tunnelbanan var trött då jag tog bilden av henne i smyg, men det finns inget i bilden som är ett absolut bevis för att det faktiskt var så. Det är som med det mesta, det finns väldigt få sanningar. Alltid får man reservera sig på olika sätt. Det finns inget rätt och fel heller. Det finns “jag tycker att det ena är rätt och det andra är fel”.

Idag när jag satt mig på tunnelbanan för att åka ner på stan och fotografera hör jag, och det här är extra intressant eftersom jag sitter med ryggen mot så jag inte ser hur personerna ser ut, hur en gubbe frågar en tjej vad hon läser för något..

- Va ere för serier du läser?
- Einsteins fru heter den..
- Jaha ja, va hon nå clever då?
- Ja hon var jättesmart faktiskt, men det är det inte så många som vet. Det är ofta så.
- Ja visst va, männen sätts i första hand.

Så småningom utvecklas det till en diskusion om feminism och jag sitter och myser medens jag tittar ut igenom fönstret och spetsar öronen alltmedens flera personer stiger på för varje hållplats. Gubben förvånar mig med att vara påläst och ha bra åsikter i flera fall. Tjejen är skithäftig och när hon säger att hon ganska nyligen har börjat tänka på det här med könsroller och när hon är lite uppkäftig mot gubben när han tycker att “det inte får gå för långt, ingen socialism eller sånt” och att man “ska skynda långsamt med sån här utveckling” och hon säger ifrån, att ju snabbare ju bättre, då vill jag bara vända mig om och ge tumme upp. Men det känns klyschigt så jag låter bli. Vid T-centralen går de av.

Tänk om folk faktiskt diskuterade viktiga saker på tunnelbanan, med varandra och med främlingar. Jag tror allt skulle bli mycket bättre då.

På vägen till St: Eriksplan har jag kameran i handen och spanar efter intressanta saker att rama in. När jag precis har gått förbi en kiosk vänder jag mig om, instinktivt, och märker att tanten som just passerade står och läser löpsedlarna vid kiosken. Jag tänker att den här bilden tar jag eftersom jag kan, börjar gå tillbaka för att komma tillräckligt nära. Med löpsedlarna hon läser blir det ett bra tidsdokument, tänker jag och försöker skynda mig obemärkt. När jag är nästan nära nog ser jag hur hon skiner upp och ett leende sprider sig på hennes ansikte. Hon läser fortfarande en löpsedel, vilken ser jag inte. I samma sekund som jag lyfter kameran till ögat ser jag att på en av löpsedlarna står det med stora bokstäver “UNG KVINNA MED BARN BLEV MÖRDADE” och just då vänder damen på klacken och går vidare. Synd på en bra bild.

Senare under dagen träffar jag en kock jag känner utanför restaurangen där han jobbar. Han berättar om sopgubbarna som kommer och plockar upp restaurangens avfall, att de är riktiga arketyper med smuts i håret och tattueringar, wonderbaum och en halloweenmask som hänger i förarhytten till sopbilen. Idag hade en av sopgubbarna sagt att han hade lite träningsvärk i ryggen, fast på ett skönt sätt, “fy fan alltså.. ” hade han sagt. Min vän kocken hade då, lite fördomsfullt, frågat “Vad tränar du då? Lyfter skrot och sånt va?” och sopgubben hade svarat att nej, han hade yogaträning igår.

Världen är så himla rolig ibland, det är därför jag gillar den.

Andra bloggar om: ansikten, fördommar, fotografi, Gullmarsplan, kvinnokamp, människor, miss, moralen är död, sopgubbe, St: Eriksplan, tunnelbana

En dag var det en “alkis” (det vill säga det ord vi använder för att förklara för varandra precis vilken slags person vi menar när vi pratar om en “alkis” och då tänker den andra “jasså ja en “alkis”, sånna vet man ju hur dem är och ser ut och beter sig”) som åkte tunnelbana samtidigt som jag gjorde det. Han satt en bit bort och snackade med några “invandrarungdomar” (det vill säga det ord vi använder för att förklara för varandra precis vilka slags personer vi menar när vi pratar om “invandrarungdomar” och då tänker den andra “jasså ja “invandrarungdomar”, sånna vet man ju hur dem är och ser ut och beter sig”)

I alla fall, jag lyssnar inte så noga på vad alkisen och invandrarungdomarna säger till varandra, ungdomarna skrattar och har kul och mannen verkar också på skojhumör. När låten jag lyssnar på tar slut så hörs det tydligare vad de säger. Alkisen ska precis gå av och ropar till invandrarungdomarna:

“MITT FÖRSTA KNULL DET GJORDE JAG NÄR JAG FÖDDES! DET VAR DET STÖRSTA KNULLET OCKSÅ, PANG BARA!!”

Andra bloggar om: alkis, bidragsfuskare, farliga, fördommar, heroin, invandrarungdomar, knull, korkade, kriminalitet, misshandel, pundare, våld, visdom

Idag har jag tänkt bland annat på:

Om jag var en drog, vilket drog skulle jag då vara.
Är jag det galna i alkohol, det roliga i hasch eller partyt i extacy?
Jag tror nog jag är en haschbit, lugn och avslappnad som tänker konstiga tankar. Men en liten haschbit, för jag är ju inte så stor av mig. Vad är du?

Att filmen La vie en Rose (La Môme) om Edith Piaf är är den ultimata hångelfilmen. Du plockar massor med kultur och musikpoäng bara genom att föreslå den. Den är helt på franska, den handlar om ett franskt nationalhelgon och den har vunnit två Oscars. Ett ordentligt statement att du gillar annorlunda film och har en god specialiserad smak. Edith Piaf är en sångerska alla någon gång brukar ha druckit lite rödvin till. Har man inte det, så brukar inte folk vara negativa till att pröva. Så du sätter igång filmen och den är jättetråkig, verkligen jättetråkig och svår att hänga med i. Det är så upplagt för hångel, och eftersom filmen är på franska och det är massa musik i den så störs man inte av explosioner och fula engelska one-liners medans man hånglar loss. Hångelfilmer får aldrig vara bra filmer eftersom de går ut på att du missar hela handlingen om allt går som det borde. Nu är ju bara frågan vem som vill se La vie en Rose med mig.

Jag har tänkt att monogami och polygami skulle kunna vara en läggning och inte helt handla om normer och moral.

Tänkt på det faktum att i Frankrike så bestämmer man sig för skicka en artist till Eurovsion Song Contest istället för ha utslagstävlningar som i Sverige. I år har de valt att skicka electosnubben Sèbastien Tellier och det är ju fantastiskt!

Att musikaler inte är min melodi. Tittade på trettio minuter av hyllade Sweeny Todd men jag hoppades bara att någon skulle skära halsen av Depp så han blev tyst. Samma känsla som infinner sig i Sound of Music där man börjar önska att nazisterna ska få tag på familjen von Trapp och skicka dem till Dachau så filmen kan ta slut. Nej, jag har aldrig orkat se tre timmar sammanhängande trallande.

Att om Sverige är litet så Internetvärlden ännu mindre.

Att jag har dåligt samvete över en sak, men jag har faktiskt aldrig hävdat att jag skulle vara en bra människa. Det är ni som skapar den bilden och jag har visserligen inget emot den. Ingenting av det här ursäktar dock vad jag gjorde.

Över hur det var att gå ut nykter på en nöjesklubb, varför jag bestämde mig för att bli onykter. Hur fungerar människor man ber sjappa fem gånger om de inte vill mucka, varav man själv går därifrån varje gång men de först fattar att de ska sluta följa efter när vännen höjer barstolen som tillhygge.

Att jag finner föregående incidident som komisk och upplyftande i den grå vardagen.

En synonymordbok skulle passa fint i min bokhylla. Jag önskar mig Nationalencyklopedin i present, kunskap borde vara gratis. Precis som allt annat.

Helgon har haft samma design sedan starten. De byter aldrig ut modellerna på inlogginssidan och att jag upptäckte först efter fyra år att det fanns en chat. Planket är tråkigt och hopplöst 90-tals kodat så det blir oanvändbart.

Uttrycket stora sked alltid ger mig hemska inre bilder.

Jag borde använda mina T-shirt transfer papper och göra några snygga t-shirt motiv. Jag har sjukt många t-shirt motiv att trycka om jag bara hade orken att göra dem.

Det vore trevligt att gå över till några vänner men jag har slagit igång Madonnas Confession Tour-skiva och måste lyssna klart på den innan jag kan göra något annat.

Det är fem minuter av fin avkoppling att ta en cigg i nattmörkret.

Jag måste köpa mig en ny rakhyvel som använder sig av ett blad och beskrivs som ninja sharp av en rakningsexpert på YouTube. Det är roligt att det finns människor som har ansiktsrakning som sitt intresse, som kan raka upp till fem gånger under en rakninssession för att få babylen hud. Att man utan problem kan ägna en timme åt att titta på rakningstekniker och tips.

Jag vill åka till Polen och hälsa på min bror, jag vill åka till Tyskland och hälsa på en annan bror. Jag vill ha pengar så jag har möjlighet att åka dit.

Jag hoppas inte M. Thatcher dör, utan att hon väntar med det till sommaren när det är varmt och jag förhoppningsvis har en inkomst.

Midsommarafton var något jag såg fram emot, fram tills högstadiet, men efter det har de varit ofirade och ibland hemska. Men årets midsommarafton bland den fina societeten kan nog bli bra, och ni är också välkomna precis som alla andra.

Jag hittade en liten lapp, utriven från Metro förra året. Det är en kort recension av Mats Strandbergs bok Bekantas bekanta och det är en nostalgidusch i 90-talet. En bok om Blümchen och självlysande klubbkids låter intressant.

Att jag för någon månad sedan trodde att Blümchen gjort comeback. Fast det var en som nickade Blümchen som bestämt sig för att återvända till ett forum. Jag blev besviken.

Jag har bara frågat en person, men jag tror om jag frågar flera så svarar dem att de började lyssna på Britney Spears efter ha hört låten Toxic.

Att jag har jättemånga måsten. Jag har dessutom jättemånga borde. Ett av de mer trevliga borde är att köpa specialbatteri till en av mina analoga kameror så jag kan använda den. Ett till borde är att jag borde köpa svartvit film samt en rulle färgfilm och testa den i min gamla IKEA pinhole-kamera med plastlins och se vad den går för. Sen borde jag rulla tillbaka filmen och sätta in den i en annan kamera och fota en omgång till och sen framkalla filmen och kalla mig för konstnär. Om man säger att man är konstnär eller musiker så tycker dem att du är intressant, säger du att du är arbetslös så tycker dem ingenting. Folk bryr sig för mycket om vad man har för jobb. Jag är inte mitt jobb, jag är inte mina pengar på banken, jag är inte min bil, jag är inte innehållet i min plånbok. (Ett litet pluspoäng för dig som känner igen citatet.)

Jag är hungrig fast jag tidigare idag tryckte i mig en stor portion potatisgratäng. Jag kommer inte orka göra något åt min hunger.

Det gick ett program på SVT om en rysk kompisitör. Jag tittade aldrig på det då jag inte kände mig upplagd för något så svårsmält, men den korta bit jag såg verkade ändå intressant. Han skrev sin biografi i symfoniform och blandade in alla hans tidigare musikstycken samt byggde om sina initialer till toner som är återkommande i symfonin. Att veta en sån sak skulle kunna få mig att lyssna på hans verk.

Satte mig vid TVn för att äta för några dagar sedan. Halvvägs in efter zappande så börjar en dokumentär med Nadia Jebril. Hon den söta tjejen som gjort ett av få intressanta matprogram. TVn visar när Clowner utan Gränser åker till Palestinska flyktingläger. Först tänker jag att jag vill åka dit, se det själv och fotografera. Men sen . . . får jag ont i magen. Ställer ned tallriken med maten på golvet, och jag mår dåligt. Det är inget nytt under solen, det har varit samma sak i över femtio år. Jag förstår mig varken på Israel, Libanon eller Jordanien. En dag kanske..

Om du varit på Systembolaget och köpt några öl och sen hamnar i bråk. Använd inte kassen som tillhygge genom att hiva den mot din antagonist huvud, du kommer krossa glasflaskorna och det finns stor risk att du får ett moln av glassplitter i ditt ansikte. Ditt ansikte kommer inte vara vackert sen, så plocka ut en glasflaska och slå istället.

Tro inte att jag tänker mycket på våld. Jag tänker mycket mer på människor, drömmar, sex, ord, musik eller helt enkelt ett axplock av vad som finns ovanför.

Andra bloggar om: drog, droger, hasch, La vie en Rose, La Mome, Edith Piaf, hångel, hångla, hångelfilmer, rödvin, monogami, polygami, Eurovision Song Contest, Eurovisionsschlagerfestivalen, Melodifestivalen, Sebastian Tellier, Sweeny Todd, Johnny Depp, Sound of Music, Von Trapp, samvete, bråk, slagsmål, gatuvåld, våld, helgon, rakning, skäggväxt, Margaret Thatcher, Thatcher, Blümchen, Britney Spears, måsten, borde, Fight Club, kameror, fotografi, Nadia Jebril, Clowner utan Gränser, funderingar, tankar, vardag, betraktelser

Fy fan.
Började dagen klockan 9 med att tvätta en massa kläder och packa min ständigt överfulla axelväska med tre kameror, en blixt, en gasmask och lite annat. Sen bar det av till Norra Bantorget för att möta upp några tusen kamrater. Anledningen är 5 årsdagen av USAs krig mot Irak och vi tågar till Sergels torg där tal hålls och lite musik musiceras. Bästa talet håller en jättearg vänsterpartist. Sen kommer Mikael Wiehe, som jag för övrigt aldrig någonsin har tyckt om värst mycket, håller tal och sjunger en sång av Bob Dylan fast på svenska. Den handlar vilka som dör i krig och vilka som tjänar på dem*. Det är förbannat bra och slutversen handlar om de som sitter på sina kontor och håvar pengar på människors lidande och att “Och den dagen ni dör blir en underbar dag Och jag ska gå dit där ni ligger och jag ska pissa på er grav”.
Då hurrar folkmassan och tonårspunkarna med nitpaj och kängor höjer näven i luften. Det känns fint.

Sen åker jag till Pierre för att lämna bröloppsbilderna och blir bjuden på lite mat vilket sitter fint. Jag tar tunnelbanan och sitter vid en tjock tjej i röd kappa och hippa skor som pratar i telefon hurvida hon ska gå på Happy Nation eller Ochie Pochie ikväll, på den ena klubben är alla hennes vänner men å andra sidan så kan det vara bra för hennes karriär att gå på den andra. Världen är åt helvete tänker jag. Bredvid mig sitter en grabbig grabb och snackar om en kommande match med sin tjej. Han har en vigselring på fingret som verkar flera storlekar för liten, som om han haft den där jättelänge och hans finger har växt mycket. Han kan omöjligt få av den tänker jag och får klaustrofobi bara
av att titta på den.

Nästa hållplats är Mariatorget där Klimax ska hålla aktion. Klockan 16 går vi ut på Hornsgatan och blockerar all trafik. Under knappt en timme rör vi oss stötvis tills vi når Zinkensdam. Polisen har mycket krångel med att dirigera om bilarna men när det kommer bussar så släpps dem igenom med applåder. En gubbe står på trottoaren och ropar åt oss:

“Det är vansinne! Det är vansinne! Ja för fan ut med dem (bilarna), ut med den ur stan! Bygg förbifart Stockholm så blir det bra! Det går ju tre gånger så mycket bensin och stå och brumma här inne!”

“Varför ska vi inte åka kommunalt istället? hojtar någon till svar.

“Pundarjävlar.. muttrar han och går vidare.

Vid ett tillfälle säger en polis åt oss att vi ska flytta på oss “trafiken kan ju inte komma förbi!”Vi tittar på honom och undrar om han inte förståt att det är det som är meningen. Sen lägger sig en utländsk aktivist iklädd en pingvindräkt på ett övergångsställe och det är roligt att lyssna på polisen som på förvånansvärt bra skolengelska försöker förmå honom att flytta på sig. En annan blåklädd säger till mig att han egentligen är glad att vi är här, att han bor på söder och vet hur jävlig luften kring Hornsgatan är. Trots att vi slutligen motas tillbaka av polisen och får gå tillbaka till Mariatorget
så är det en lyckad aktion. Man skapar mycket uppståndelse, delar ut flygblad och visar prov på självförtroende då hela aktionen genomförs utan att något tillstånd från polisen har sökts. Men självklart blir det bara en liten artikel med en lika liten bild i DN, på den pingvinklädda mannen.

Avslutar dagen med att gå till Jonas och Anders nyöppnade Thai Restaurang för att fotografera interiörbilder och lite mingel under öppningskvällen. Blir bjuden på mat, varav en rätt är vegetarisk, och äcklig thailändsk öl (å andra sidan är väl all öl äcklig?) Efter flera timmar med progressiva människor som vill påverka något så känns det som ett nerköp när jag hänger med Vasastans seljatzis (ganska taskig bosniskt slang för korkad person utan vett och smak som kommit upp sig och beter sig okultiverat). Jag är lika bekväm som en fisk på land så efter någon timme, när jag fått mina bilder, slinker jag därifrån.

Nu är jag hemma, har ätit lite mat och kollat på SVT Debatt med Fredrick Federley och Blondinbella och vad-fan-hon-nu -heter. Man blir så jävla förbannad av deras snack. Typiskt Sverige 2000-tal när alla Federleys svar går ut på att “handlar vi med varandra och konsumerar mera så kan flera få det bra” och vad-fan-hon-nu-heter (ebba von sydow?) bara sitter med en nonchig min i hopp om att folk ska uppfatta det som att hon tycker att hennes debattmotståndare är en idiot när hon i själva verket är Ebbas försök att dölja det faktum att hon själv är en idiot.

Värst och bäst är ändå Blondinbella själv som verkar tro att modebloggar är en perfekt möjlighet för kvinnor och unga tjejer att göra karriär och det är väl ungefär allt hon har att säga.Ja herre gud vilken revolution för kvinnors karriärsmöjligheter! Systrar världen över, skaffa en modeblogg så kommer ni också tjäna miljoner så som jag gör på produktplacering. Har du dåligt med pengar? Starta en modeblogg! När någon säger något annat så är hennes svar ungefär “men det är ju kul att shoppa!”. Det värsta är nog ändå när man läser kommentarer efter debatten och folk klagar på Maria Wetterstrand, förövrigt en av de få som sa något vettigt, och tycker att hon är tråkig och ser negativt på saker. Att hon ska vara lite mera positiv.

Ja för fan vi ska vara positiva, skit i miljön och världens resurser, skit i växthuseffekten och i kriget i Irak, skit i att Sverige har stridande trupper i Afghanistan, skit i att vi skickar tillbaka människor till en säker död för att våra asyllagar är fuckade, skit i arbetsvilkor och i fackfrågor, skit i ökande klyftor och VDars fallskärmsavtal, skit köttindustrin och i feministerna, skit i anarkisterna (de vill ändå bara att det inte ska finnas någon polis), skit i alla som i huvudtaget tycker något politiskt varför kan de inte vara nöjda och glada istället. Varför ska de tycka saker?
Varför kan vi inte bara slopa fastighetsskatten och införa pigavdrag, köra bil på Hornsgatan (folk ska ju hem och träffa sina familjer), låta nazisterna tala på torg och gator för Sverige är ett demokratiskt land, supa oss fulla varje onsdagfredaglördag och inte ha råd med en dagstidning, köpa 10 par skor i månaden för konsumtionen har ökat med 60% sedan 1990, flyga från Bromma och semestra i Thailand, ta flyget till Malmö för det tar en halvtimme kortare tid, äta Big Mac, läsa DN och tycka att den är fanemej objektiv, vara trött på palestinier, vara trött på kurder, vara trött på irländare, tycka att det är fint att vi sparar pengar om vi går ut ur facket, tycka illa om bidragsfuskare och bidragstagare på samma gång, välja våra läkare själva och vara glad för våran individuella frihet att göra vad vi vill. Bara Maria Wetterstrand kan hålla käften och låta oss ha gott samvete. Hon ska ju alltid vara så tråkig och negativ.

Och i Västerås höll NSF torgmöte och blev utbuade i vanlig ordning tills polisen skickade hem dem.

USA UT UR IRAK! DET GÄLLER VÅRA LIV, DET GÄLLER VÅRA BARN, INGA BILAR I INNERSTAN! NAZISTSVIN UT VÄRLDEN! FEDERLEY, FASCIST, MÖRDARE!
KROSSA BLONDIN BELL AAA!

* När Dylan gör den heter den “Masters of War” och när Wiehe gör den heter den “Ni som tjänar på krig”.

Andra bloggar om: Blondinbella, Isabella Löwengrip, Bob Dylan, Mikael Wiehe, Wiehe, demonstration, Ebba von Sydow, Fredrick Federley, hornsgatan, jättearg vänsterpartist, klimatet, Klimax, krig, NSF, polis, pundarjävlar, Thaimat, tunnelbana, tvätta kläder, USA ut ur Irak, Afghanistan, modebloggar, Mawia Wetterstrand, växthuseffekten, Irak | Intressant?