Jag tycker mycket om att åka tunnelbanan ibland. När solen skiner och klockan är tillräckligt mycket för att folk inte ska vara på väg till jobbet fortfarande. Eller när det är mörkt och jävligt ute och man kan sitta med hörlurar på, lyssna på mordisk musik och med en bitterljuv känsla studera människor som är på väg hem från jobbet, eller bort någonstans.
Jag älskar människor, att se dem och samla på deras ansikten och deras sätt. Jag pratar sällan med dem. Jag tycker att det är intressant nog att bara titta på dem, fantisera och förundras. Klockan 19.00 på väg till Gullmarsplan en måndagkväll är allas ansikten intressanta. Det är roligt på något vis, med stora städer och människor i det offentliga utrymmet. Hur man gnids mot varandra och krockar med varandra. Hur man kan springa varje morgon för att hinna med samma tåg från samma station och ändå inte minnas varandra nästa dag. Jag minns jättedåligt, jag tror inte jag skulle stå ut annars.
Jag sparar små fragment av verkligheten, skriver ner eller berättar vidare som för att påminna mig själv igen. Som här. Oftast så tar jag bilder, när jag kan. Det är förvånandsvärt vad man kan komma undan med, vilka bilder man kan ta utan att folk alls märker av det. I staden är det hundra intryck varje sekund, klart man inte märker någon som fotograferar en. Det går snabbt, komponera, fokusera någorlunda, knäpp, gå vidare.
En sak som jag annars hade glömt till dagen efter kan bli en bild som jag står i labbet med, gör kopior på fiberpapper och jobbar fram de toner jag vill åt. Människor som jag annars, även om de vara intressanta för stunden, inte skulle känna igen om jag såg dem en vecka senare, kan jag studera i timmar, fantisera att jag lär känna, bygga fördommar kring, fascineras av. Visa för andra.
Det finns inget sådant som fotografisk sanning. Ett fotografi kan aldrig berätta hur något är, kan aldrig egentligen bevisa något. Bara visa hur något ser ut. Det ser ut som att kvinnan mitt emot mig på tunnelbanan var trött då jag tog bilden av henne i smyg, men det finns inget i bilden som är ett absolut bevis för att det faktiskt var så. Det är som med det mesta, det finns väldigt få sanningar. Alltid får man reservera sig på olika sätt. Det finns inget rätt och fel heller. Det finns ”jag tycker att det ena är rätt och det andra är fel”.
Idag när jag satt mig på tunnelbanan för att åka ner på stan och fotografera hör jag, och det här är extra intressant eftersom jag sitter med ryggen mot så jag inte ser hur personerna ser ut, hur en gubbe frågar en tjej vad hon läser för något..
- Va ere för serier du läser?
- Einsteins fru heter den..
- Jaha ja, va hon nå clever då?
- Ja hon var jättesmart faktiskt, men det är det inte så många som vet. Det är ofta så.
- Ja visst va, männen sätts i första hand.
Så småningom utvecklas det till en diskusion om feminism och jag sitter och myser medens jag tittar ut igenom fönstret och spetsar öronen alltmedens flera personer stiger på för varje hållplats. Gubben förvånar mig med att vara påläst och ha bra åsikter i flera fall. Tjejen är skithäftig och när hon säger att hon ganska nyligen har börjat tänka på det här med könsroller och när hon är lite uppkäftig mot gubben när han tycker att ”det inte får gå för långt, ingen socialism eller sånt” och att man ”ska skynda långsamt med sån här utveckling” och hon säger ifrån, att ju snabbare ju bättre, då vill jag bara vända mig om och ge tumme upp. Men det känns klyschigt så jag låter bli. Vid T-centralen går de av.
Tänk om folk faktiskt diskuterade viktiga saker på tunnelbanan, med varandra och med främlingar. Jag tror allt skulle bli mycket bättre då.
På vägen till St: Eriksplan har jag kameran i handen och spanar efter intressanta saker att rama in. När jag precis har gått förbi en kiosk vänder jag mig om, instinktivt, och märker att tanten som just passerade står och läser löpsedlarna vid kiosken. Jag tänker att den här bilden tar jag eftersom jag kan, börjar gå tillbaka för att komma tillräckligt nära. Med löpsedlarna hon läser blir det ett bra tidsdokument, tänker jag och försöker skynda mig obemärkt. När jag är nästan nära nog ser jag hur hon skiner upp och ett leende sprider sig på hennes ansikte. Hon läser fortfarande en löpsedel, vilken ser jag inte. I samma sekund som jag lyfter kameran till ögat ser jag att på en av löpsedlarna står det med stora bokstäver ”UNG KVINNA MED BARN BLEV MÖRDADE” och just då vänder damen på klacken och går vidare. Synd på en bra bild.
Senare under dagen träffar jag en kock jag känner utanför restaurangen där han jobbar. Han berättar om sopgubbarna som kommer och plockar upp restaurangens avfall, att de är riktiga arketyper med smuts i håret och tattueringar, wonderbaum och en halloweenmask som hänger i förarhytten till sopbilen. Idag hade en av sopgubbarna sagt att han hade lite träningsvärk i ryggen, fast på ett skönt sätt, ”fy fan alltså.. ” hade han sagt. Min vän kocken hade då, lite fördomsfullt, frågat ”Vad tränar du då? Lyfter skrot och sånt va?” och sopgubben hade svarat att nej, han hade yogaträning igår.
Världen är så himla rolig ibland, det är därför jag gillar den.
Andra bloggar om: ansikten, fördommar, fotografi, Gullmarsplan, kvinnokamp, människor, miss, moralen är död, sopgubbe, St: Eriksplan, tunnelbana
