Idåler

Hoppa till kommentarer

Vad är motsattsen till en idol? Någon som man tycker genuint illa om av en bestämd anledning?
Vad är en idol, en förebild? Är det samma sak eller olika, vad skiljer dem åt?
Svenska wikipedia skriver:

Idol:
”Idag avses oftast en mycket beundrad person, framför allt artister.”

Förebild:
Finns det ingen artikel om.

Någon annanstans läser jag att förebild är lite som en hjälte, någon man kan se upp till för något denna person har uträttat. Är ”hjälte” maskulinum? Jag har tänkt ganska länge på hur det här inlägget ska författas, en stund tänkte jag i min självgodhet berätta om en massa förebilder/idoler som jag har. Sen kom jag fram till att jag nog har en del idoler men färre förebilder. Exempelvis en idol kanske kan vara, för mig, Tom Waits för att han har gjort mycket bra musik och har en ganska o-ortodox syn på hur musik kan låta. Men att hålla på och rabbla en massa manliga musiker som jag tycker är häftiga, coola, balla, schyssta, grymma blir tråkigt. Dessutom riskerar det att bli en ganska lång lista. Jag säger manliga för att jag knappt lyssnar på kvinnliga musiker (varför då?).

De kvinnor som gör musik som jag tycker mycket om är:
Björk
Hon i Blonde Redhead
Hon i Circle Takes the Square
Cocorosie
Patti Smith
PJ Harvey
+ Kanske lite kvinnfolk i diverse andra till antalet större band och grupper.

I jämförelse har jag väll ungefär +100 manliga artister och grupper som jag tycker är bra i olika utsträckning. Varför kan det vara så, det skulle någon gärna få skriva en avhandling på.

Det verkar som att det är väldigt lätt att ha många manliga idoler och förebilder, om man nu håller sig med sådana. I alla fall jag upplever det så. (Jag är inte så mycket för avgudadyrkan, oavsett i vilket sammanhang, men för enkelhetens skulle så kallar jag det ”idol” och ”förebild” ändå: människor som man tycker har gjort något bra/gör något bra)

Människan är inte ofelbar, även förebilder har sina mörka sidor. Exempelvis uppskattar jag mycket det Immortal Technique har gjort för att radikalisera rap-musiken igen, dessutom tycker jag att hans nya ”The 3rd world” är genial. Men han är ju ingen gud (Gud är död red. anm) mycket av hans texter är homofobiska och på gränsen till kvinnoförnedrande. Man kan inte få allt. Samtidigt så skulle jag väl kunna hitta någon Queer eller HBT-kämpe som gör grymma saker men som har en helkass analys av kapitalismen och klassfrågan, det går båda vägarna. På något vis gillar jag Ken Ring fast han verkar bränd. Man ska inte kräva för mycket heller.

Lite som bilden av Jesus-vänstern. Att man ska vara så snäll och tro på icke-våld, förlåta, bara köpa rättvisemärkt, leva som man lär, inte vara avundsjuk på dem som har det bättre (för vi vill ju att alla ska ha det lika dåligt, VA?), gilla parlamentarism, vara laglydig och en god förebild. Visst jag kan svälja det, i de bästa av världar så kommer det säkert kunna se ut så, det är mitt ideal med. Människor ska vara snälla mot varandra, klart jag skriver under på det med, men det är väl inget att bygga en protestlista på. Det är inte det samhället vi lever i idag, och med de premisserna kommer vi inte heller uppnå något. Man får sätta hårt mot hårt, med de medel vi har. Strejker är till för att TVINGA arbetsgivaren, det handlar inte om samförstånd så länge det är dem som sitter vid spakarna, protester handlar om att vara EMOT något och det betyder inte att man är tråkig och svår.

Och snälla, det är inte en synd att vara avundsjuk på rika jävlar på Lidingö. Säg inte till ungar uppvuxna i Biskopsgården att det är fult att vara avundsjuk. Klart som fan vi är avundsjuka, att vi går bortom normen för Jesus-vänstern. De har det så mycket bättre på många plan, inte bara ekonomiskt. Det handlar inte om att vi alla vill leva som dem, jag vill fan inte ha någon villa. Det handlar om att de lever gott på våran bekostnad, att det är vi som betalar notan. Först maten, sen moralen. Först ett rättvist samhälle och sedan kan vi vara snälla.

Igår såg jag på utomhusbio i Tantolunden. Det var Marie Antoinette som visades. Filmen skildrar det franska hovet under Louis den 16:onde, enbart inifrån. Man får lära känna lite karaktärer och får såklart sympati för flera av dem. Klart, de är också människor och livet som drottning verkar skittråkigt och meningslöst på många plan. I slutet av filmen, efter att huvudintrigerna har utspelats kommer revolutionen och en arg folkmassa fördriver en gråtande Marie Antoinette från Versaille. Klart det också är smärta.

Alla är offer i det här ekonomiska systemet men vi är offer på olika sätt. Det är skillnad på 100 svältande kvinnor på franska landsbygden och en tvångsbortgift och uttråkad drottning.

”Här skiljer sig föräldrar och delar barnen på mitten,
lämnar dem i villan och undrar varför dem dricker.
Misär på Lidingö, tänk på det jävla svenne.
Man byter bara problem när man har välfärd och pengar”
Snook – Kommer ifrån

Det må så vara sant. Men vänsterns styrka är strukturanalysen, en ibland på ett olustigt sätt vetenskaplig undersökning av vilka befolkningsgrupper som lider av vilka problem och på vilket sätt dessa strukturer upprätthålls. Maktanalys. Förtryckmekanismer: kapitalism, den rikes makt – den fattiges vanmakt, patriarkat, mannens överordnad över kvinnan, rasism, hetronorm.

Min egen analys är fragmatisk och med okända källhänvisningar. Jag tror inte att Das Kapital ger svaret på alla frågor, jag korsläser inte The Empire och nöjer mig så. Alla mina upplevelser hjälper till att forma mitt sätt att se på världen. Från Bamse och framåt. Kollektivismen.

Liberalismen och borgerliga halvfascistiska ideologier (läs kristna, nationalistiska och konservativa strömningar) har inte den samma analys. Liberaler gör ofta ett stort nummer av att inte ha någon analys, allt är så individualistisk och den magiska osynliga handen, marknadens spöke, vetenskaplig sifferexercis som skapat liberala fenomen som exempelvis: pengar/kapital som egentligen inte finns. Men marknaden har aldrig varit fri…

Den manipuleras som en nickedocka. Det må vara valutaspekulationer och aktier som är grunden men med med liberal individualistisk förklaringsmodell blir det också självklart att den med mest pengar, marknadsandelsmässigt, ägandemässigt eller på vilket sätt man nu väljer att se det, också är den med mest makt. Således kan ett skickligt skött företag påverka ”marknaden” mer än ”den osynliga handen”.

Bolånekraschen i USA tvingar Amerikanska staten att gå in med pengar för att stötta upp banker och företag. Oj hoppsan, var det inte den ”osynliga handen” som skulle medföra lycka och framgång för alla? En fri marknad reglerar sig själv och företagarna vet bäst eller hur brukar man säga? Well, skiten kraschade och miljontals människor riskerar att få lämna sina hem. Så mycket för kapitalismen.

I Stockholm ska SL byta till ett nytt betalningssystem med så kallade smart-cards. Enligt SL själva, dvs privata Veolia transport, så behövs systemet eftersom det gamla är gammalt. Det ska vara det nyaste inom ”betalningssystem” och ska även vara snabbare eller vad vet jag. Det kostar säkerligen sjuka pengar att implementera detta system. Och det är vi kunder som får betala såklart. Frågan är på vilket sett det kommer bli bättre, vad motiven är. Så jobbigt tycker jag inte att det nuvarande systemet är så man måste satsa på något nytt. Läxa nr.1: Företag is all about the money. På något sätt så ska man 1. tjäna mera pengar 2. spara in pengar med hjälp av detta system. Min gissning är att det kommer bli svårare att planka och att det är motivationen till att ha systemet.

Tänk om kollektivtrafiken vore skattefinansierad. Jag sa det en gång till min far som tyckte att det var konstigt, varför ska man inte betala för sig själv? Varför ska jag betala för alla andra. Mitt argument var att vi alla behöver transportera oss, till och med företagen behöver att arbetarna kan transportera sig till jobbet. Andra saker som vi alla behöver och som vi finansierar gemensamt via skatt är: sjukhus och skolor. Vill du betala för dig själv på sjukhuset också? Johan Staël von Holstein tycker att det är hans plikt som far att se till att hans barn kan gå i en bra skola.

Men Johan, alla barn är inte dina barn. Du kanske kan se till att dina barn får gå i en bra skola för du kanske har sjuka pengar. Men jag kommer kanske inte kunna göra det. Synd för mig, men mer synd om mina barn. De har ju inte valt att bli mina barn, att födas till en farsgubbe som inte har råd att betala en fin skola åt dem. För rättvisans skull borde alla barn få samma möjlighet att gå i en bra skola. Så ser jag på saken. Rawls okunnighetens slöja i vardagsspråk.

Åter till Marie Antoinette, man får aldrig se när hon blir igenkänd under flykten och avrättas. Revolutionåren och allt det där. Jag kan inte klandra de människorna som ville se henne död, hade jag levt under deras förhållanden hade jag också slipat min lie. Arbetarklassen och de förtryckta må vara barbariska och varje spillt liv är en tragedi oavsett titel. Men att klandra svältande, arbetslösa, outbildade människor för deras handlingar i desperation, att klandra arbetarklassen för sexism och rasism håller inte i längden.

Man kan förstå det våldet, även om det är fel. Utbildning och i sin tur drägliga levnadsförhållanden, kultur, stimulerande arbete är på många sätt grunden för att bli en harmonisk, ifrågasättande och tolerant människa. Berövas man det blir det svårt att vara en ängel. Så istället för att förbanna Sven i Jordbro som röstar på SD, förbanna de välutbildade och rika svinen som när småfascistiska åsikter om att de som har de dåligt förtjänar det, att man har en skyldighet att se efter sig själv och att om man inte når till toppen är man lat, man måste kämpa mera. I vårat samhälle finns människor som föds till att trampas på och det finns människor som Johan Staël von Holstein och våran Stadsminister, som tycker att de är de trampades fel att de blir trampade.

Johan Staël von Holstein, jag kan tycka synd om dig med för din nageltrång eller vad det må vara. Jag har haft nageltrång i två år, det är skitjobbigt. Men du gör mer skada än nytta.

Jag vill rekomendera alla att kolla på Janne Josefssons serie om Sverige som finns att se på SVT’s hemsida. Kul förövrigt att moderater och Luf:are gick i prideparaden fast de har hjälpt till att rösta fram en regering där kristdemokraterna tillåts sköta familjepolitiken.

Åter till förebilds-snacket, jag orkar snart inte skriva mer. Här är mina kvinnliga förebilder:
Tina Rosenberg
Emma Goldman
Åsa Lindeborg
Naomi Klein
Dorothea Lange
Min kompis under grundskolans syster som var normbrytande punkare.
Min faster.
Min farmor som flydde från nazisterna från Norge till Sverige, jagad för att hon var same.
Min flickväns mamma som förtjänar så mycket mer, men som inte har svenska betyg. Som fick lägga studierna på hyllan för att försörja sin syster efter att morsan dött.

Några fler kommer jag inte på. Men jag har många fler män. Varför är det så?

Min nyaste förebild och idol är:
Nanna Johansson som gör Fulheten.com

Andra bloggar om: den osynliga handen, förebild, idol, janne josefsson, johan stael von holstein, kapitalism, klasshat, klasskamp, marie antoinette, socialism, utomhusbio, feminism, politik, liberalism, finanskrisen, skolpolitik, förebilder, idoler, idol 2008, våld, tolerans, arbetare, arbetarkalss, film, avundsjuka, avundsjuk, vänstern, vänster

2 kommentarer

Under Humörkaos, film, människor, politik

Etiketter arbetare, arbetarklass, avundsjuk, avundsjuka, den osynliga handen, förebild, förebilder, feminism, film, finanskrisen, idol, idol 2008, idoler, Immortal Technique, Janne Josefsson, Johan Stael von Holstein, kapitalism, klasshat, klasskamp, liberalism, Marie Antoinette, politik, skolpolitik, socialism, tolerans, utomhus bio, vänster, vänstern, våld