Nästa gång är det din tur

Verkar som …and we smiled blivit för stunden en del av bloggsfären vi inte vill tillhöra. Vi ger oss inte in i deras debatter, deras gemenskap eller ogemenskap. Vi skriver om det som passar oss, om det som händer i våra liv och inte om dagsaktuella politiska frågor som tas upp i DN. Men ibland måste man gå ifrån sina principer, visa gemenskap och att man inte accepterar nazistisk terror, att den inte biter på oss.

Om du säger att du är demokrat, ser dig som motståndare till fascism, är fackföreningsansluten eller medmänniska – tycker jag du ska skänka en slant. För att visa ditt stöd till de drabbade, visa att mord inte tystar.

Decemberinsamlingen
Nu öppnar SAC en insamling till stöd för organisationsenheter och medlemmar som blivit utsatta för attacker från högerextremister.
Vi uppmanar alla, organisationer såväl som privatpersoner, att bidra.

Det är viktigt att vi ger utsatta och drabbade medlemmar allt vårt stöd, och minst lika viktigt att vi fortsätter verksamheten som vanligt.
Högerextrema åsikter är inte något som enbart bemöts under november och december i diverse städer, utan något som utmanas genom långsiktigt arbete, inte minst genom facklig kamp på arbetsplatserna!

PlusGiro: 80 99 23-6
märk inbetalningskortet “decemberinsamlingen

Det här får mig att minnas när jag som tonåring på 90-talet och läste artikel av Michael Alonzo, då ordförande i Ungdom mot Rasism, som handlade om han som ung lyssnat på The Clash – Guns of Brixton (YouTube) men aldrig tänkt i banorna att något som hände i Brixtons hårda förortsmiljö skulle kunna hända i Sverige. Vilket hände, nazister yxade igenom dörren till hans väns lägenhet och de fick fly via taket. Några år senare mördades Björn Söderberg. Jag tog och letade upp artikeln och återpublicerar den här, jag skulle tro att den är från 1998 och postades först i Röda Korsets tidning. Läs den, den är bra.

When they knock on your front door, how you gonna come? With the hands on your head, or on the trigger of your gun?

Tuff text va? Den är tagen från punkrcokbandet Clash, som var mina favoriter när jag var en liten punkrockunge. Jag var väl 17-18 år och sprang runt och trodde att jag var ball ute i den invandrarrika och fattiga Stockholmsförorten Vårby Gård. Clashs text handlade om en hård verklighet jag aldrig hade sett. Det kändes kittlande att lyssna på en text som handlade om rå rasism, insparkade dörrar, pistoler och modigt motstånd. Och trots att texten uttryckligen frågade mig hur jag skulle reagera den dagen dom knackar på min dörr så trodde jag aldrig att det skulle ske, och jag funderade aldrig över hur jag skulle reagera.

Jag är, antagligen precis som du, på ett självklart sätt för demokrati, för allmänmänskliga värderingar och mot rasism. Jag har aldrig på allvar trott at det skulle vara några problem med att tillhöra den ”goda” sidan. Om jag skulle komma ut med händerna på huvudet eller med en pistol den dagen de ”onda” kom, hade jag aldrig funderat över. Sånt händer inte här. Här är det lätt att vara snäll. De snälla har ju makten.

Men nu har det hänt. Nazister som står utanför min dörr med pistoler. Rasister som ringer hem och säger att de tänker skjuta oss. När jag varit på föreningen Ungdom mot rasisms möten så har det vid flera tillfällen kastats in stenar genom fönstren mitt i natten. En del av ungdomarna blev livrädda och började gråta.

”Kommer de in genom dörren kommer de slå ihjäl oss.”

I tidningen läser jag om hur en elev anmäler en annan elev för att han sprider nazistiska budskap på skolan. Lite längre ner står det att rektorn på skolan inte vill uttala sig om vad han tycker, han har nämligen blivit hotad och rädd.

En vän till mig föreläste om rasism för ungdomar i en skola i Märsta. Efter några dagar, en sen kväll, ringer hans granne på dörren. ”Det står några maskerade typer i porten, den ena har ett märke som det står NS Stockholm på, de har yxor och slagträn i händerna, jag tänkte att jag skulle varna dig. Jag vet ju att du håller på och kämpar mot rasism.”

Föreställ dig hur rädd han blev. Föreställ dig hur rädd hans flickvän blev. De visste inte vad de skulle göra, de bara stod där mitt på golvet och väntade.

Snart bultade det på dörren. Någon skrek att de skulle döda honom. De flydde ut genom ett fönster, klättrade upp på taket, under tiden yxade nazisterns sig genom dörren. Som tur var kom mina vänner undan, men lägenheten blev helt sönderslagen och de flyttade därifrån.

Kan du föreställa dig det? Tänk efter en stund i kväll när du sätter dig framför TV:n. Tänk att någon yxar sig igenom dörren för att döda dig. Hur skulle du reagera? Skulle du fortsätta föreläsa, skulle du fly och aldrig mer våga gå emot de mörka krafterna?

Du vet väl vilka de är ute efter? When the door break in, how you gonna come? With the hands on your head. Or ..? Tuff text va? Nästa gång är det din tur!

Svar till kommentarerna efter artikeln
Jaha kära vänner, och eventuella fieder. I förra numret av den här tidningen skrev jag en krönika med rubriken ”Nästa gång är det din tur”. För er som inte läste den kan jag förklara att den handlade om hur jag från att enbart ha läst om hur människor utsätts för grymheter och hot, själv blivit utsatt. Jag tyckte det var en intressant tanke att avståndet mellan den drabbade och den som hjälper ofta är så stort mentalt. Om det är svårt för hjälparen att identifiera sig med den som får hjälp, så finns det en risk för att hjälpen missar målet och fyller helt andra behov än de som den hjälpbehövande upplever. Det kan vara en tanke att fråga sig hur man själv skulle reagera när terrorgrupper sparkar in dörren för att hämta son eller far till förhör. Om man, som en del reaktioner på krönikan ansett, inte bör tänka på sånt, därför det är att uppmana till våld. Då har man nog inte förstått sambandet mellan tanke och handling. Det är just de, som när det händer på riktigt, inte går att stoppa. Personligen tror jag det är bra att ställa hypotetiska frågor om förhållningssätt till extrema situationer. På det sättet kan man ta ställning till hur man vill reagera när man fortfarande kan tänka klart.

En sak till. När jag ändå är igång. Flera har hört av sig och antytt eller direkt påstått att jag ljuger om händelser som aldrig har hänt. Ni som läste krönikan minns. Ni vet historien om killens om fick dörren inyxad av nazister, fick fly genom fönstret, etc. (Ni som inte läste förra nr av tidningen har lärt er en läxa, Röda korsets tidning läser man noga annars missar man viktiga grejer) Poliser, journalister, Röda korsare och andra medborgare har hört av sig och frågat om historien verkligen är sann. Händer sånt verkligen i Sverige?

Jag har två kommentar till alla er som tror att det inte kan vara sant.
1. Välkommen till verkligheten, det är inte någon särskilt hemsk historia jag berättade, utan ett axplock ur vad man råkar ut för om man är aktiv mot rasism i Sverige 1998.
2. Jag ljuger inte. Givetvis har jag ändrat små fakta, så att killen inte ska få dörren inyxad igen. Men i sak så stämmer allt. Följande är taget direkt ur polisrapporten: X säger att en granne ringt och varnat honom för ett gäng killar var på väg upp till honom. Så när det ringde på dörren vågade han inte öppna. En kort stund senare började personerna att slå sönder dörren med en yxa. En bekant till honom som heter X öppnade ett fönster och klättrade ut på taket, etc. Polisen lade så småningom ner utredningen och nu ligger den hos diskrimineringsombudsmannen för man vill kolla om poliser agerat diskriminerande. Ni som fortfarande tror att jag ljuger kan höra av er till tidningen, så får ni en kopia av polisrapporten. I övrigt kära vänner och fiender. Glöm inte. Nästa gång kan det vara din tur!


Artiklar i media: DN, SvD, Efterlyst, SR, Expressen, Stockholms Fria, Metro, Arbetaren, Expo, Aftonbladet, Tvärdrag

Bloggar: Dom ljuger, Estabis kommentarer, Partigiani Livornesi Scandinavia, Petter Partikulärt, En sökares hjärta, Acidtrunk, Forever United, Trottens betraktelser, Arbetarperspektiv, Anna-Lena Lodenius, Motbilder, Anders Nilsson, Per-Anders Svärd, Jordränta, Proletärbella, Autonoma Kärnan, Forever United, redundans, Vem som helst, Vardagspussel, Svensson, Pooma, Stockholmsvänster, Job, Bruntbloggen, Acidtrunk, Petter Partikulärt, Syrran, Jacken på lycka, Rilleee, Ivar internationell, Den röda liljan, 1915, Stockholmsvänster, Tjyvsamhallet, MatonaVärlden är knullad, vad är nytt?Mullvaden, SUF Uppsala, SUF Stockholm, Mathias Pavlov, Ohyra, Smith and Wesson, Stockholms punk

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Intressant

5 kommentarer

Under Horror Vacui, politik

Nazister försökte mörda fackligt aktiva och deras barn

Följer Petter och åter-publicerar här SAC uttalande:

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Intressant

10 kommentarer

Under Horror Vacui, politik

Gästblogg: In character / Saga S.

När jag började arbeta som tidningsbud sa jag redan första dagen till mig själv att ”det här är sista gången jag jobbar med något som kräver att jag har såhär fula kläder på mig”. Effekten av hafsig joggingstil var större än jag trott; här har man gått omkring och trott sig vara immun mot vad andra tänker, men ful vill man inte vara.

Min vardag var grå, jobbet började klockan 03.00 och då styrs hela livet utifrån det. Den som inte sover framåt sju is a dead man. Livet var urtrist, stämningen dov, bjäbbig och gnällig.  Och precis då, när molnen på min himmel verkade ruggigare än någonsin kom befrielsen; En människa hittade till min blogg, där jag innan den stora inläggsrensningen beklagade mig över mina svårigheter att ta mig in i begravningsbranschen, och denna person visade sig vara en frilansande begravningsentreprenör.

Så står man där en vacker dag framför spegeln och glor på axelkuddarna. Kavaj, lika med,  Fyrkantig silhuett. Svart kostym. Vit skjorta. Mindes vad jag tänkt första dagen som tidningsbud. Jodåvars, framtiden lurar bakom hörnet. Jag praktiserar fortfarande gratis för denna godhjärtade människa, men fan vilket självförtroende man får när man trivs. In character. Och jag förstod ju längre tid som gick att det här verkligen är vägen jag ska ta.

Framtidsdrömmen har börjat bli mer och mer realistisk. Ta mig fan, det här vill jag hålla på med! Men egentligen är det ju inte kostymen som gör människan, utan människan som gör kostymen. När man hamnat på rätt ställe, och känner detta i själ och hjärta, så vet man också att man passar in, och detta gäller även klädseln. Hade jag drömt om att bli tidningsbud, så skulle tält-size-joggingbyxor vara min kostym. Men nu vill jag ju inte vara det hela livet heller…

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Under arbete, gästblogg, händelser

Mardrömmar med longboarden

När jag steg upp och åt frukost lyssnade jag på P4 på ett program som handlade om småkakor. Det var gulligt att lyssna på hur två män och en kvinna pratade om hur mardrömmar och fulkakor borde få nya namn då de var riktigt goda att äta och pratade recept och tillbehör. Jag blev sugen på att baka småkakor, men inte äta dem för jag gillar inte kakor värst. Men jag tänkte det borde regna, för regn känns som bra bakväder.

Träffade en vän för att läsa någon bok tillsammans och lyssna på jazz. Fast jag glömde boken så vi spelade kort och Yatzy istället och tittade på en konstig film ackompanjerat till jazzmusiken. Jag har väldigt svårt för jazz, speciellt när hela orkestern bestämmer sig för att spela solo samtidigt. Mitt finaste jazzminne är en sommarnatt i Stockholm när jag efter en hård arbetsdag tar nattbussen in till stanför att åka med sista pendeltåget hem. Jag passerar stressgången som är tom på människor och en kvinna står vid en av pelarna och spelar sax. Långsamt och sorgligt, och jag önskade att jag hade tiden att stå kvar och lyssna men jag måste skynda mig förbi till tåget som stod redo på perrongen.

Jag tänkte gå, men min vän tyckte jag skulle prova att ta longboarden hem. Tar några trevande sparkar och rullar ut på den nylagda svarta asfalten. Det är nedförsbacke och det börjar rulla riktigt bra, däcken börjar vobbla och när jag kommer till ett fartgupp har dem bytt ut asfalten mot kullersten och jag tänker att detta kommer gå åt helvete men jag klarar mig fint. Farten tilltar snart igen och vid nästa fartgupp håller jag på att krocka med en taxi men hinner springa av brädan så incidenten aldrig hinner inträffa. Under hela färdens gång som består av nedförsbacke håller jag halvt om halvt på att krocka med trottoarkanter när vägen svänger nittio grader eller åka ut i människors trädgårdar eller krocka med fulla cyklister.

Jag ska inte klaga mer på människor som alltid verkar hoppa av longboarden när de kommer upp i fart, för jag förstår verkligen varför dem gör det. Det enda syftet longboarden har, för det är verkligen inte ett bra transportmedel, en liten uppförsbacke och du får jobba på som en myra, det är att glida sakta fram och se jävligt cool och laidback ut på brädan.

Då och då får jag SMS med vardagshändelser människor känner att de vill dela med sig av. Det är nog dem finaste SMS:en. Det kan vara någon som berättar att denne är ute och går planlöst på natten och tar tiominuter exponeringar med svartvit film. Eller att man just fått grannen att springa naken runt hyreshuset två gånger. Att man sitter på bussen och äter pistagenötter och en bebis bredvid vill smaka varav man talar om att ”Du har inte ens några tänder, det skulle inte funka.” Hur man står i ett publikhav och ser en snubbe dissa en tjej, som man backar upp och får höra att man är en hora vilken gör att man tänder till och skriker ”Vem fan kallar du hora!” samtidigt som tre människor håller fast tjejen som skriker och inte killen. Jag älskar sånna SMS.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Under Horror Vacui, minnen, musik

Tankar, hångelfilm, droger, Palestina . . .

Idag har jag tänkt bland annat på:

Om jag var en drog, vilket drog skulle jag då vara.
Är jag det galna i alkohol, det roliga i hasch eller partyt i extacy?
Jag tror nog jag är en haschbit, lugn och avslappnad som tänker konstiga tankar. Men en liten haschbit, för jag är ju inte så stor av mig. Vad är du?

Att filmen La vie en Rose (La Môme) om Edith Piaf är är den ultimata hångelfilmen. Du plockar massor med kultur och musikpoäng bara genom att föreslå den. Den är helt på franska, den handlar om ett franskt nationalhelgon och den har vunnit två Oscars. Ett ordentligt statement att du gillar annorlunda film och har en god specialiserad smak. Edith Piaf är en sångerska alla någon gång brukar ha druckit lite rödvin till. Har man inte det, så brukar inte folk vara negativa till att pröva. Så du sätter igång filmen och den är jättetråkig, verkligen jättetråkig och svår att hänga med i. Det är så upplagt för hångel, och eftersom filmen är på franska och det är massa musik i den så störs man inte av explosioner och fula engelska one-liners medans man hånglar loss. Hångelfilmer får aldrig vara bra filmer eftersom de går ut på att du missar hela handlingen om allt går som det borde. Nu är ju bara frågan vem som vill se La vie en Rose med mig.

Jag har tänkt att monogami och polygami skulle kunna vara en läggning och inte helt handla om normer och moral.

Tänkt på det faktum att i Frankrike så bestämmer man sig för skicka en artist till Eurovsion Song Contest istället för ha utslagstävlningar som i Sverige. I år har de valt att skicka electosnubben Sèbastien Tellier och det är ju fantastiskt!

Att musikaler inte är min melodi. Tittade på trettio minuter av hyllade Sweeny Todd men jag hoppades bara att någon skulle skära halsen av Depp så han blev tyst. Samma känsla som infinner sig i Sound of Music där man börjar önska att nazisterna ska få tag på familjen von Trapp och skicka dem till Dachau så filmen kan ta slut. Nej, jag har aldrig orkat se tre timmar sammanhängande trallande.

Att om Sverige är litet så Internetvärlden ännu mindre.

Att jag har dåligt samvete över en sak, men jag har faktiskt aldrig hävdat att jag skulle vara en bra människa. Det är ni som skapar den bilden och jag har visserligen inget emot den. Ingenting av det här ursäktar dock vad jag gjorde.

Över hur det var att gå ut nykter på en nöjesklubb, varför jag bestämde mig för att bli onykter. Hur fungerar människor man ber sjappa fem gånger om de inte vill mucka, varav man själv går därifrån varje gång men de först fattar att de ska sluta följa efter när vännen höjer barstolen som tillhygge.

Att jag finner föregående incidident som komisk och upplyftande i den grå vardagen.

En synonymordbok skulle passa fint i min bokhylla. Jag önskar mig Nationalencyklopedin i present, kunskap borde vara gratis. Precis som allt annat.

Helgon har haft samma design sedan starten. De byter aldrig ut modellerna på inlogginssidan och att jag upptäckte först efter fyra år att det fanns en chat. Planket är tråkigt och hopplöst 90-tals kodat så det blir oanvändbart.

Uttrycket stora sked alltid ger mig hemska inre bilder.

Jag borde använda mina T-shirt transfer papper och göra några snygga t-shirt motiv. Jag har sjukt många t-shirt motiv att trycka om jag bara hade orken att göra dem.

Det vore trevligt att gå över till några vänner men jag har slagit igång Madonnas Confession Tour-skiva och måste lyssna klart på den innan jag kan göra något annat.

Det är fem minuter av fin avkoppling att ta en cigg i nattmörkret.

Jag måste köpa mig en ny rakhyvel som använder sig av ett blad och beskrivs som ninja sharp av en rakningsexpert på YouTube. Det är roligt att det finns människor som har ansiktsrakning som sitt intresse, som kan raka upp till fem gånger under en rakninssession för att få babylen hud. Att man utan problem kan ägna en timme åt att titta på rakningstekniker och tips.

Jag vill åka till Polen och hälsa på min bror, jag vill åka till Tyskland och hälsa på en annan bror. Jag vill ha pengar så jag har möjlighet att åka dit.

Jag hoppas inte M. Thatcher dör, utan att hon väntar med det till sommaren när det är varmt och jag förhoppningsvis har en inkomst.

Midsommarafton var något jag såg fram emot, fram tills högstadiet, men efter det har de varit ofirade och ibland hemska. Men årets midsommarafton bland den fina societeten kan nog bli bra, och ni är också välkomna precis som alla andra.

Jag hittade en liten lapp, utriven från Metro förra året. Det är en kort recension av Mats Strandbergs bok Bekantas bekanta och det är en nostalgidusch i 90-talet. En bok om Blümchen och självlysande klubbkids låter intressant.

Att jag för någon månad sedan trodde att Blümchen gjort comeback. Fast det var en som nickade Blümchen som bestämt sig för att återvända till ett forum. Jag blev besviken.

Jag har bara frågat en person, men jag tror om jag frågar flera så svarar dem att de började lyssna på Britney Spears efter ha hört låten Toxic.

Att jag har jättemånga måsten. Jag har dessutom jättemånga borde. Ett av de mer trevliga borde är att köpa specialbatteri till en av mina analoga kameror så jag kan använda den. Ett till borde är att jag borde köpa svartvit film samt en rulle färgfilm och testa den i min gamla IKEA pinhole-kamera med plastlins och se vad den går för. Sen borde jag rulla tillbaka filmen och sätta in den i en annan kamera och fota en omgång till och sen framkalla filmen och kalla mig för konstnär. Om man säger att man är konstnär eller musiker så tycker dem att du är intressant, säger du att du är arbetslös så tycker dem ingenting. Folk bryr sig för mycket om vad man har för jobb. Jag är inte mitt jobb, jag är inte mina pengar på banken, jag är inte min bil, jag är inte innehållet i min plånbok. (Ett litet pluspoäng för dig som känner igen citatet.)

Jag är hungrig fast jag tidigare idag tryckte i mig en stor portion potatisgratäng. Jag kommer inte orka göra något åt min hunger.

Det gick ett program på SVT om en rysk kompisitör. Jag tittade aldrig på det då jag inte kände mig upplagd för något så svårsmält, men den korta bit jag såg verkade ändå intressant. Han skrev sin biografi i symfoniform och blandade in alla hans tidigare musikstycken samt byggde om sina initialer till toner som är återkommande i symfonin. Att veta en sån sak skulle kunna få mig att lyssna på hans verk.

Satte mig vid TVn för att äta för några dagar sedan. Halvvägs in efter zappande så börjar en dokumentär med Nadia Jebril. Hon den söta tjejen som gjort ett av få intressanta matprogram. TVn visar när Clowner utan Gränser åker till Palestinska flyktingläger. Först tänker jag att jag vill åka dit, se det själv och fotografera. Men sen . . . får jag ont i magen. Ställer ned tallriken med maten på golvet, och jag mår dåligt. Det är inget nytt under solen, det har varit samma sak i över femtio år. Jag förstår mig varken på Israel, Libanon eller Jordanien. En dag kanske..

Om du varit på Systembolaget och köpt några öl och sen hamnar i bråk. Använd inte kassen som tillhygge genom att hiva den mot din antagonist huvud, du kommer krossa glasflaskorna och det finns stor risk att du får ett moln av glassplitter i ditt ansikte. Ditt ansikte kommer inte vara vackert sen, så plocka ut en glasflaska och slå istället.

Tro inte att jag tänker mycket på våld. Jag tänker mycket mer på människor, drömmar, sex, ord, musik eller helt enkelt ett axplock av vad som finns ovanför.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

1 kommentar

Under film, Horror Vacui, människor, minnen, politik

Nordman vs Carola och röstningssystem

Jag läser några nyuppdaterade bloggar jag följer, alla bloggar dem om Melodifestivalen och ett tydligt mönster framträder. Ingen gillar egentligen Nordman men alla har dem röstat på honom för att de inte vill se Carola i finalen. Ett slags antiröstande. Jag skulle vilja ta detta ett steg längre, istället för att lägga sin röst på en kandidat så kan man lägga en motröst så den får en minusröst. Speciellt intressant vore det att införa detta i vårt svenska riskdagsval där folk tenderar att rösta på det minst dåliga alternativet.

Jag vet att det inte finns ett parti i riksdagen som jag vill rösta på, däremot vet jag ett flertal jag aldrig någonsin skulle rösta på. Speciellt skulle jag inte rösta på Moderaterna. Att lägga antiröster skulle helt klart göra valet mer intressant och rättvist. Visst kanske Moderaterna skulle hamna på minusröster och Socialdemokraterna knappt få fyra procentenheter. Men för man en politik som inte går i stugorna får man ta smällarna också. Fram för ett nytt röstningssystem, fram för roligare val!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

2 kommentarer

Under Horror Vacui, politik

Varje hjärta är en revolutionär cell; Hjärtats frigörelse måste vara dess eget verk

Det heteronormativa parförhållandet är sjukt tråkigt, hämmande, förlegat och inte minst nära nog omöjligt att upprätthålla. Tråkigt för att det är otroligt förutsägbart; hämmande för att det inbakat i det finns oändligt många regler och gränser för ens handlande; förlegat för att världen och människorna ser annorlunda ut nu än för tusentals år sedan; omöjligt att upprätthålla för att – Hur många känner du som aldrig har varit otrogna och som haft samma partner livet ut?

Att vara i ett parförhållande är absolut inget fel. Att vara i ett heteronormativt parförhållande kan däremot vara fruktansvärt negativt. Att hindra en person man älskar att umgås på ett fritt sätt med vemsomhelst den önskar är ett förtryck. Att sätta upp tvingande regler för varandra, med smärtande påföljder för eventuellt övertramp, och samtidigt säga att förhållandet är baserat på kärlek är en illusion. Det heteronormativa parförhållandet grundar sig i gamla maktstrukturer och rädslor.

För att skaka av sig detta dammiga gamla kadaver räcker det dock inte med att formulera radikal tvåsamhetskritik eller ligga med någon av samma kön. För att låsa upp och bli av med denna tunga fotboja räcker det inte enbart med hjärnans aktivitet, hjärtat måste också med.

För att ta ett personligt exempel: Jag minns första gången jag hade ett polyförhållande och min partner berättade om en gammal flamma som hon hade på sin höjd sporadisk kontakt med. Jag tänkte att jag ville att det skulle gå bra för henne och att de kunde träffas och ha det bra tillsammans. Att ändra sätt att tänka är ett första steg. När hon senare berättade att de hade träffats och att hon var upp över öronen förälskad kände jag att jag verkligen önskade dem all lycka i världen. Jag hade lyckats att, om inte helt slänga av mig det gamla kadavret, så åtminstone rulla undan det en bit och få mig lite sol i ansiktet.

Andra bloggar om: , , , , , ,

2 kommentarer

Under människor, Mono Oryx, relationer

”Jag knullade bättre som luffare…”

Ramlade över ett klipp på YouTube som tar upp begreppet böghögar. När jag ung lekte vi Gandhi istället, en snarlik lek. Den går till så, att den som reser sig sist blir Gandhi och alla kastar sig över personen. Den som reser sig sist från den nya högen och inte varit Gandhi ännu blir det nu. Alla pekar, skriker Gandhi, jagar och bildar hög.

Böghögen är anarkistisk, den har inga regler. Böghögen är enkel, alla förstår principen och kan deltaga.

Gandhi kräver erfarenhet och iakttagelse, Gandhi är en lärdom om vad som händer små, taniga män från Indien, Gandhi har regler och rekommendationer, Gandhi kan ses som en installation över västvärldens imperialism mot tredje världen. Gandhi är död eftersom han inte slog tillbaka.

Gick på promenad förut, behövde posta två brev. Låg en dimma som plockade fram det bästa av den här staden. Gick ned till vattnet, men det fanns bara en blågrå duk. Gick inte se något vatten, eller himmel. Fanns ingen vind, allt som hördes var ljud från en fabrik på andra sidan. Gick runt lite, ägnade en timme åt dagdrömmande. Började längta efter te, så jag gick hem och bryggde en kopp. Tänker på en kommande bok av Micke Berg som ligger i tryck nu. ”Att bestämma över sin egen tid är den största friheten. Det är den enda riktiga friheten.” … ”Det är i upprepningen fördjupningen ligger. Inte i att göra nytt varje dag. Det är en förbannad myt.” Imorgon ska jag brygga en ny kopp te.

Jag har precis läst ut Factotum av Charles Bukowski, skulle kunna fylla en hel bok med utdrag och one-liners från denne man. Men jag nöjer med ett vardera. ”Jag knullade bättre som luffare än som slav under stämpeluret.” Och det är ju sant, för det svårt att knulla bra när ångesten över att du måste upp till jobbet snart maler runt i magen. Du knullar bäst när du är fri, och det är i upprepningen fördjupningen ligger.

”- Jag har gett er min tid. Det är allt jag har att ge – det är allt som någon människa har. Och för ynka en och en kvarts dollar i timmen.
– Kom ihåg att ni tiggde om det här jobbet. Ni sa att ert jobb var ert andra hem.
– . . . min tid, så ni kan bo ert stora hus på kullen och ha allt det som hör till. Om någon har förlorat någonting på den här affären, på det här arrangemanget . . . så är det jag som är förloraren. Förstår ni det?
– Det är bra, Chinanski.
– Bra?
– Ja. Bara gå.
Jag reste mig. Mantz var klädd i en konservativ brun kostym, vit skjorta, mörkröd slips. Jag försäkte ge det hela en snygg avslutning.
– Mantrz, jag vill ha min arbetslöshetsförsäkring. Jag vill inte se något krångel med det. Såna som ni försöker alltid lura en arbetare på hans rättigheter. Så ställ inte till med något krångel för mgi, för då kommer jag tillbaka för att träffa er igen.
– Ni ska få er försäkring. Se nu för helvete till att komma ut härifrån!
Jag såg för helvete till att komma ut därifrån.”

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Under Horror Vacui, litteratur

Arbetsintervju

I fredags gick jag på en arbetsintervju, fick lite ångest av kontorslandskapet men som en Zen-buddhist kopplade jag bort det. Intervjuarna satt i ett rum med glasväggar. Alltså kunde jag se vem de intervjuade för tillfället. Han hade en rutig skogshuggarskjorta vilket får anses okej ifall du kommer från Norrland eller är en bög med humor. Han såg inte ut att vara något av det.

Killen som intervjuade mig verkade vara en normal snubbe med social kompetens, även om jag hade ställt bättre frågor än honom. Pojken som skulle bli min chef verkade vara lika gammal som mig och såg ut som en typisk datanörd. Ingen stil, dålig hållning, fula kläder och en frisyr som skriker efter klippning och styling. Jag kände instinktivt att han kommer bli en bra chef och sa till honom med mina leende ögon; ”Tror Du verkligen att jag kommer ta order från dig, du lär ju högst våga påpeka att jag kommit en timme försent till jobbet”. Tappade talförmågan när jag fick veta att han hade flickvän, som tur var så pratade inte jag då så jag återfick fattningen när det var dags att svara på en ny fråga.

I efterhand kommer jag på att det faktiskt finns fula tjejer också, även om jag brukar filtrera bort dem och inte se dem. Kan hända att de kommer fram på fyllan, men då har de oftast snygga skor eller så. Killen som kom efter mig var ännu en kille som inte kan klä sig men kan allting som rör datorer. När de ringer, kommer jag vänligt att tacka nej. Jag vet att det finns bättre erbjudande där ute.

Andra bloggar om: , , , , ,

2 kommentarer

Under arbete, Horror Vacui

En bussresa

Nu sitter jag i alla fall på en buss, och det kändes ganska krångligt och utlämnande att sittt och redigera bilder på en buss, så därför fungerar det bättre att skriva ett litet dagboksinlägg. Även om typen bredvid mig glyser med ögonen på skärmen för att se ifall jag skriver något om honom. Det gör jag, sluta tjuvläs! Okeej, jag skulle gjort exakt samma sak i din situation. Synd för dig att jag gör notepad-fönstret mindre och flyttar det i hörnet längst bort från dig så du måste ligga med huvudet i mitt knä för att kunna läsa något.

Idag vaknade jag klockan ett-två, då hade min buss redan gått. Precis som förra veckan när jag också skulle till… vänta.

Nu mår jag dåligt. Bredvid mig sitter en skäggprydd gosse i 20+ åldern som säkert är väldigt trevlig, snäll och har intressanta idéer. Bredvid honom sitter vad jag tror är en söt blondin i samma ålder. Hon behövde gå på toaletten och när hon kommer tillbaka så frågar hon var killen ska av. Det skulle kunna ses som ett du kan väl hoppa in ett steg för jag ska ändå av i Örebro eller som ett tillfälle att inleda en konversation. Han ska av på samma ställe, och hon får kliva över honom medans han sitter tyst och lyssnar på musik. Det går en sju minuter, båda två sitter med hörlurarna på. I alla fall så så skrattar hon till och säger Nu är det halva vägen kvar, åh förlåt var bara en knäpp tanke som flög genom mig och killen vänder sig lite om och säger ehm, förlåt? aha. Ah. jo.. ehm.. de kan stämma. och fortsätter lyssna på musiken. Hon fiskar ju på alla hjärtans dag, damn you boy! Spinn vidare på det, säg vad som helst. Jag tror förövrigt på idén att alltid försöka inleda konversationer, det är nyttigt. Jag måste öva på det själv, men när det läggs upp fat så kan man fan inte banga.

Sitter en skum typ bredvid mig, för att käka kakor måste han släcka läslampan. Nu har han ätit upp kakan, så nu tänder han läslampan igen och börjar läsa sin bok som är på norska. Din bok är tråkig, vad jag gör är intressantare. Jag tror det är för att han är tjock som han måste släcka, han tänker nog att det inte syns att han småäter kakor ifall han släcker lyset. Jag hamnar alltid bredvid tjockisar, så jag får sitta på sniskan och halvt i gången. Anledningen är att jag inte klarar av att vara så planerande och beställa en biljett tjugofyra timmar innan avfärd. Så jag får kliva på sist och fråga ifall det finns sittplatser kvar. Det brukar finnas en plats kvar, bredvid en tjockis som ingen annan vill sitta vid eftersom de kommer få sitta på ett halvt säte.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Under Horror Vacui, människor