Tankar, hångelfilm, droger, Palestina . . .

Idag har jag tänkt bland annat på:

Om jag var en drog, vilket drog skulle jag då vara.
Är jag det galna i alkohol, det roliga i hasch eller partyt i extacy?
Jag tror nog jag är en haschbit, lugn och avslappnad som tänker konstiga tankar. Men en liten haschbit, för jag är ju inte så stor av mig. Vad är du?

Att filmen La vie en Rose (La Môme) om Edith Piaf är är den ultimata hångelfilmen. Du plockar massor med kultur och musikpoäng bara genom att föreslå den. Den är helt på franska, den handlar om ett franskt nationalhelgon och den har vunnit två Oscars. Ett ordentligt statement att du gillar annorlunda film och har en god specialiserad smak. Edith Piaf är en sångerska alla någon gång brukar ha druckit lite rödvin till. Har man inte det, så brukar inte folk vara negativa till att pröva. Så du sätter igång filmen och den är jättetråkig, verkligen jättetråkig och svår att hänga med i. Det är så upplagt för hångel, och eftersom filmen är på franska och det är massa musik i den så störs man inte av explosioner och fula engelska one-liners medans man hånglar loss. Hångelfilmer får aldrig vara bra filmer eftersom de går ut på att du missar hela handlingen om allt går som det borde. Nu är ju bara frågan vem som vill se La vie en Rose med mig.

Jag har tänkt att monogami och polygami skulle kunna vara en läggning och inte helt handla om normer och moral.

Tänkt på det faktum att i Frankrike så bestämmer man sig för skicka en artist till Eurovsion Song Contest istället för ha utslagstävlningar som i Sverige. I år har de valt att skicka electosnubben Sèbastien Tellier och det är ju fantastiskt!

Att musikaler inte är min melodi. Tittade på trettio minuter av hyllade Sweeny Todd men jag hoppades bara att någon skulle skära halsen av Depp så han blev tyst. Samma känsla som infinner sig i Sound of Music där man börjar önska att nazisterna ska få tag på familjen von Trapp och skicka dem till Dachau så filmen kan ta slut. Nej, jag har aldrig orkat se tre timmar sammanhängande trallande.

Att om Sverige är litet så Internetvärlden ännu mindre.

Att jag har dåligt samvete över en sak, men jag har faktiskt aldrig hävdat att jag skulle vara en bra människa. Det är ni som skapar den bilden och jag har visserligen inget emot den. Ingenting av det här ursäktar dock vad jag gjorde.

Över hur det var att gå ut nykter på en nöjesklubb, varför jag bestämde mig för att bli onykter. Hur fungerar människor man ber sjappa fem gånger om de inte vill mucka, varav man själv går därifrån varje gång men de först fattar att de ska sluta följa efter när vännen höjer barstolen som tillhygge.

Att jag finner föregående incidident som komisk och upplyftande i den grå vardagen.

En synonymordbok skulle passa fint i min bokhylla. Jag önskar mig Nationalencyklopedin i present, kunskap borde vara gratis. Precis som allt annat.

Helgon har haft samma design sedan starten. De byter aldrig ut modellerna på inlogginssidan och att jag upptäckte först efter fyra år att det fanns en chat. Planket är tråkigt och hopplöst 90-tals kodat så det blir oanvändbart.

Uttrycket stora sked alltid ger mig hemska inre bilder.

Jag borde använda mina T-shirt transfer papper och göra några snygga t-shirt motiv. Jag har sjukt många t-shirt motiv att trycka om jag bara hade orken att göra dem.

Det vore trevligt att gå över till några vänner men jag har slagit igång Madonnas Confession Tour-skiva och måste lyssna klart på den innan jag kan göra något annat.

Det är fem minuter av fin avkoppling att ta en cigg i nattmörkret.

Jag måste köpa mig en ny rakhyvel som använder sig av ett blad och beskrivs som ninja sharp av en rakningsexpert på YouTube. Det är roligt att det finns människor som har ansiktsrakning som sitt intresse, som kan raka upp till fem gånger under en rakninssession för att få babylen hud. Att man utan problem kan ägna en timme åt att titta på rakningstekniker och tips.

Jag vill åka till Polen och hälsa på min bror, jag vill åka till Tyskland och hälsa på en annan bror. Jag vill ha pengar så jag har möjlighet att åka dit.

Jag hoppas inte M. Thatcher dör, utan att hon väntar med det till sommaren när det är varmt och jag förhoppningsvis har en inkomst.

Midsommarafton var något jag såg fram emot, fram tills högstadiet, men efter det har de varit ofirade och ibland hemska. Men årets midsommarafton bland den fina societeten kan nog bli bra, och ni är också välkomna precis som alla andra.

Jag hittade en liten lapp, utriven från Metro förra året. Det är en kort recension av Mats Strandbergs bok Bekantas bekanta och det är en nostalgidusch i 90-talet. En bok om Blümchen och självlysande klubbkids låter intressant.

Att jag för någon månad sedan trodde att Blümchen gjort comeback. Fast det var en som nickade Blümchen som bestämt sig för att återvända till ett forum. Jag blev besviken.

Jag har bara frågat en person, men jag tror om jag frågar flera så svarar dem att de började lyssna på Britney Spears efter ha hört låten Toxic.

Att jag har jättemånga måsten. Jag har dessutom jättemånga borde. Ett av de mer trevliga borde är att köpa specialbatteri till en av mina analoga kameror så jag kan använda den. Ett till borde är att jag borde köpa svartvit film samt en rulle färgfilm och testa den i min gamla IKEA pinhole-kamera med plastlins och se vad den går för. Sen borde jag rulla tillbaka filmen och sätta in den i en annan kamera och fota en omgång till och sen framkalla filmen och kalla mig för konstnär. Om man säger att man är konstnär eller musiker så tycker dem att du är intressant, säger du att du är arbetslös så tycker dem ingenting. Folk bryr sig för mycket om vad man har för jobb. Jag är inte mitt jobb, jag är inte mina pengar på banken, jag är inte min bil, jag är inte innehållet i min plånbok. (Ett litet pluspoäng för dig som känner igen citatet.)

Jag är hungrig fast jag tidigare idag tryckte i mig en stor portion potatisgratäng. Jag kommer inte orka göra något åt min hunger.

Det gick ett program på SVT om en rysk kompisitör. Jag tittade aldrig på det då jag inte kände mig upplagd för något så svårsmält, men den korta bit jag såg verkade ändå intressant. Han skrev sin biografi i symfoniform och blandade in alla hans tidigare musikstycken samt byggde om sina initialer till toner som är återkommande i symfonin. Att veta en sån sak skulle kunna få mig att lyssna på hans verk.

Satte mig vid TVn för att äta för några dagar sedan. Halvvägs in efter zappande så börjar en dokumentär med Nadia Jebril. Hon den söta tjejen som gjort ett av få intressanta matprogram. TVn visar när Clowner utan Gränser åker till Palestinska flyktingläger. Först tänker jag att jag vill åka dit, se det själv och fotografera. Men sen . . . får jag ont i magen. Ställer ned tallriken med maten på golvet, och jag mår dåligt. Det är inget nytt under solen, det har varit samma sak i över femtio år. Jag förstår mig varken på Israel, Libanon eller Jordanien. En dag kanske..

Om du varit på Systembolaget och köpt några öl och sen hamnar i bråk. Använd inte kassen som tillhygge genom att hiva den mot din antagonist huvud, du kommer krossa glasflaskorna och det finns stor risk att du får ett moln av glassplitter i ditt ansikte. Ditt ansikte kommer inte vara vackert sen, så plocka ut en glasflaska och slå istället.

Tro inte att jag tänker mycket på våld. Jag tänker mycket mer på människor, drömmar, sex, ord, musik eller helt enkelt ett axplock av vad som finns ovanför.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

1 kommentar

Under film, Horror Vacui, människor, minnen, politik

Ett svar till “Tankar, hångelfilm, droger, Palestina . . .

  1. Joakim

    Jag känner igen citatet och jag hoppas att Thatcher dör NU

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s