Nästa gång är det din tur

Verkar som …and we smiled blivit för stunden en del av bloggsfären vi inte vill tillhöra. Vi ger oss inte in i deras debatter, deras gemenskap eller ogemenskap. Vi skriver om det som passar oss, om det som händer i våra liv och inte om dagsaktuella politiska frågor som tas upp i DN. Men ibland måste man gå ifrån sina principer, visa gemenskap och att man inte accepterar nazistisk terror, att den inte biter på oss.

Om du säger att du är demokrat, ser dig som motståndare till fascism, är fackföreningsansluten eller medmänniska – tycker jag du ska skänka en slant. För att visa ditt stöd till de drabbade, visa att mord inte tystar.

Decemberinsamlingen
Nu öppnar SAC en insamling till stöd för organisationsenheter och medlemmar som blivit utsatta för attacker från högerextremister.
Vi uppmanar alla, organisationer såväl som privatpersoner, att bidra.

Det är viktigt att vi ger utsatta och drabbade medlemmar allt vårt stöd, och minst lika viktigt att vi fortsätter verksamheten som vanligt.
Högerextrema åsikter är inte något som enbart bemöts under november och december i diverse städer, utan något som utmanas genom långsiktigt arbete, inte minst genom facklig kamp på arbetsplatserna!

PlusGiro: 80 99 23-6
märk inbetalningskortet “decemberinsamlingen

Det här får mig att minnas när jag som tonåring på 90-talet och läste artikel av Michael Alonzo, då ordförande i Ungdom mot Rasism, som handlade om han som ung lyssnat på The Clash – Guns of Brixton (YouTube) men aldrig tänkt i banorna att något som hände i Brixtons hårda förortsmiljö skulle kunna hända i Sverige. Vilket hände, nazister yxade igenom dörren till hans väns lägenhet och de fick fly via taket. Några år senare mördades Björn Söderberg. Jag tog och letade upp artikeln och återpublicerar den här, jag skulle tro att den är från 1998 och postades först i Röda Korsets tidning. Läs den, den är bra.

When they knock on your front door, how you gonna come? With the hands on your head, or on the trigger of your gun?

Tuff text va? Den är tagen från punkrcokbandet Clash, som var mina favoriter när jag var en liten punkrockunge. Jag var väl 17-18 år och sprang runt och trodde att jag var ball ute i den invandrarrika och fattiga Stockholmsförorten Vårby Gård. Clashs text handlade om en hård verklighet jag aldrig hade sett. Det kändes kittlande att lyssna på en text som handlade om rå rasism, insparkade dörrar, pistoler och modigt motstånd. Och trots att texten uttryckligen frågade mig hur jag skulle reagera den dagen dom knackar på min dörr så trodde jag aldrig att det skulle ske, och jag funderade aldrig över hur jag skulle reagera.

Jag är, antagligen precis som du, på ett självklart sätt för demokrati, för allmänmänskliga värderingar och mot rasism. Jag har aldrig på allvar trott at det skulle vara några problem med att tillhöra den ”goda” sidan. Om jag skulle komma ut med händerna på huvudet eller med en pistol den dagen de ”onda” kom, hade jag aldrig funderat över. Sånt händer inte här. Här är det lätt att vara snäll. De snälla har ju makten.

Men nu har det hänt. Nazister som står utanför min dörr med pistoler. Rasister som ringer hem och säger att de tänker skjuta oss. När jag varit på föreningen Ungdom mot rasisms möten så har det vid flera tillfällen kastats in stenar genom fönstren mitt i natten. En del av ungdomarna blev livrädda och började gråta.

”Kommer de in genom dörren kommer de slå ihjäl oss.”

I tidningen läser jag om hur en elev anmäler en annan elev för att han sprider nazistiska budskap på skolan. Lite längre ner står det att rektorn på skolan inte vill uttala sig om vad han tycker, han har nämligen blivit hotad och rädd.

En vän till mig föreläste om rasism för ungdomar i en skola i Märsta. Efter några dagar, en sen kväll, ringer hans granne på dörren. ”Det står några maskerade typer i porten, den ena har ett märke som det står NS Stockholm på, de har yxor och slagträn i händerna, jag tänkte att jag skulle varna dig. Jag vet ju att du håller på och kämpar mot rasism.”

Föreställ dig hur rädd han blev. Föreställ dig hur rädd hans flickvän blev. De visste inte vad de skulle göra, de bara stod där mitt på golvet och väntade.

Snart bultade det på dörren. Någon skrek att de skulle döda honom. De flydde ut genom ett fönster, klättrade upp på taket, under tiden yxade nazisterns sig genom dörren. Som tur var kom mina vänner undan, men lägenheten blev helt sönderslagen och de flyttade därifrån.

Kan du föreställa dig det? Tänk efter en stund i kväll när du sätter dig framför TV:n. Tänk att någon yxar sig igenom dörren för att döda dig. Hur skulle du reagera? Skulle du fortsätta föreläsa, skulle du fly och aldrig mer våga gå emot de mörka krafterna?

Du vet väl vilka de är ute efter? When the door break in, how you gonna come? With the hands on your head. Or ..? Tuff text va? Nästa gång är det din tur!

Svar till kommentarerna efter artikeln
Jaha kära vänner, och eventuella fieder. I förra numret av den här tidningen skrev jag en krönika med rubriken ”Nästa gång är det din tur”. För er som inte läste den kan jag förklara att den handlade om hur jag från att enbart ha läst om hur människor utsätts för grymheter och hot, själv blivit utsatt. Jag tyckte det var en intressant tanke att avståndet mellan den drabbade och den som hjälper ofta är så stort mentalt. Om det är svårt för hjälparen att identifiera sig med den som får hjälp, så finns det en risk för att hjälpen missar målet och fyller helt andra behov än de som den hjälpbehövande upplever. Det kan vara en tanke att fråga sig hur man själv skulle reagera när terrorgrupper sparkar in dörren för att hämta son eller far till förhör. Om man, som en del reaktioner på krönikan ansett, inte bör tänka på sånt, därför det är att uppmana till våld. Då har man nog inte förstått sambandet mellan tanke och handling. Det är just de, som när det händer på riktigt, inte går att stoppa. Personligen tror jag det är bra att ställa hypotetiska frågor om förhållningssätt till extrema situationer. På det sättet kan man ta ställning till hur man vill reagera när man fortfarande kan tänka klart.

En sak till. När jag ändå är igång. Flera har hört av sig och antytt eller direkt påstått att jag ljuger om händelser som aldrig har hänt. Ni som läste krönikan minns. Ni vet historien om killens om fick dörren inyxad av nazister, fick fly genom fönstret, etc. (Ni som inte läste förra nr av tidningen har lärt er en läxa, Röda korsets tidning läser man noga annars missar man viktiga grejer) Poliser, journalister, Röda korsare och andra medborgare har hört av sig och frågat om historien verkligen är sann. Händer sånt verkligen i Sverige?

Jag har två kommentar till alla er som tror att det inte kan vara sant.
1. Välkommen till verkligheten, det är inte någon särskilt hemsk historia jag berättade, utan ett axplock ur vad man råkar ut för om man är aktiv mot rasism i Sverige 1998.
2. Jag ljuger inte. Givetvis har jag ändrat små fakta, så att killen inte ska få dörren inyxad igen. Men i sak så stämmer allt. Följande är taget direkt ur polisrapporten: X säger att en granne ringt och varnat honom för ett gäng killar var på väg upp till honom. Så när det ringde på dörren vågade han inte öppna. En kort stund senare började personerna att slå sönder dörren med en yxa. En bekant till honom som heter X öppnade ett fönster och klättrade ut på taket, etc. Polisen lade så småningom ner utredningen och nu ligger den hos diskrimineringsombudsmannen för man vill kolla om poliser agerat diskriminerande. Ni som fortfarande tror att jag ljuger kan höra av er till tidningen, så får ni en kopia av polisrapporten. I övrigt kära vänner och fiender. Glöm inte. Nästa gång kan det vara din tur!


Artiklar i media: DN, SvD, Efterlyst, SR, Expressen, Stockholms Fria, Metro, Arbetaren, Expo, Aftonbladet, Tvärdrag

Bloggar: Dom ljuger, Estabis kommentarer, Partigiani Livornesi Scandinavia, Petter Partikulärt, En sökares hjärta, Acidtrunk, Forever United, Trottens betraktelser, Arbetarperspektiv, Anna-Lena Lodenius, Motbilder, Anders Nilsson, Per-Anders Svärd, Jordränta, Proletärbella, Autonoma Kärnan, Forever United, redundans, Vem som helst, Vardagspussel, Svensson, Pooma, Stockholmsvänster, Job, Bruntbloggen, Acidtrunk, Petter Partikulärt, Syrran, Jacken på lycka, Rilleee, Ivar internationell, Den röda liljan, 1915, Stockholmsvänster, Tjyvsamhallet, MatonaVärlden är knullad, vad är nytt?Mullvaden, SUF Uppsala, SUF Stockholm, Mathias Pavlov, Ohyra, Smith and Wesson, Stockholms punk

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Intressant

Annonser

5 kommentarer

Under Horror Vacui, politik

5 svar till “Nästa gång är det din tur

  1. Ping: Nasse våldet | Proletärbella

  2. Ping: Nazister försökte mörda barnfamilj « Forever United

  3. Ping: Insamling till den drabbade barnfamiljen « Forever United

  4. Ping: Antifascister är inte antidemokrater « Forever United

  5. Ping: Inslaget från efterlyst om nazisternas mordbrand på barnfamiljen | Forever United

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s